Vi är här för att ta dina hundar!

Så presenterade sig djurskyddsinspektören när han klev ur bilen på gårdsplanen. Och knappt hann hundägaren – vi kan kalla honom Lars – blinka förrän alla hans hundar skuffats in i bilens lastutrymme. Det var gamla hundar och unga huller om buller. Alla renrasiga av god stamtavla. Tillsammans drygt ett 30-tal.

Det tog ett tag innan Lars hämtade sig från chocken och överklagade ingripandet. Men någon ändring av beslutet blev det inte. Länsstyrelsens djurskyddsenhet hade inte gjort några fel. Beslutet överklagades till Kammarrätten som valde att inte pröva fallet. Därefter överklagades Kammarrättens beslut att inte ta upp fallet. Inte heller där nådde Lars någon framgång och med det var alla möjligheter till en omprövning av beslutet stängda på svensk plan.

Så istället för att få tillbaka de hundar som ännu inte hunnit avlivas fick Lars en räkning från på 100-tusentalskronor för förvaringen av hundar under den pågående processen.

Nu ligger ärendet på Europadomstolens bord. Jag hoppas att domstolen tar upp frågan ty den är av stor principiell betydelse. Bedömningen handlar inte primärt om hundarna levde under goda eller dåliga betingelser. Den principiellt viktiga frågan handlar om det ska vara tillåtet för en myndighet att på egen hand besluta att beslagta samtliga hundar, att avliva vissa och sälja andra utan att hundarnas ägare dessförinnan getts möjlighet att försvara sig mot påstådda brister än mindre möjlighet korrigera dessa.

Är det inte i själva verket en allvarlig kränkning av inte bara Lars rätt till rättvis och opartisk behandling av sina mänskliga rättigheter enligt Europakonventionens artikel 6? Och innebär inte beslutet att konfiskera hundarna en kränkning av Lars äganderätt enligt det första tilläggsprotokollet i samma konvention? Hundarna betingade ju ett betydande värde. Vilket allmänt intresse fanns att beröva Lars hans ägande. Och på vad sätt fick hundarna det bättre av att avlivas än att få fortsätta att vistas hos Lars?

Självfallet är det viktigt att djurens hälsa och välbefinnande skyddas och att det finns regler och bestämmelser för detta. Men i det här aktuella fallet är det inte hundarnas tillstånd som gör frågan viktig utan den omständigheten att den enbart bedömdes av en person -djurskyddsinspektören. Denne hade mandatet att på egen hand avgöra brister och bestämma påföljd och besluta om dem. Alltså att vara polis, åklagare och domare i en och samma person. Tänk om en annan bedömare kommit fram till en annan slutsats?

Skulle Europadomstolen behandla frågan och fälla Sverige är det inte första gången det sker. Det har skett många gånger förr – även efter det att vi införde Europakonventionen – och i princip varje gång har det handlat om myndigheters maktmissbruk. Mera explicit den omständigheten att myndigheters beslut inte gått att överklaga. Förmodligen var det därför som det 1997 i svensk lag infördes möjlighet att överklaga myndigheters beslut.

Men vad vi kan lära oss av Lars historia – som är helt sann – är att det inte räcker att myndighetsbeslut får överklagas. Det måste också införas regler som ger den enskilde rätt att försvara sig mot myndigheters påstående innan åtgärd beslutas. Och att den som undersöker och föreslår åtgärd inte får vara densamma som beslutar om åtgärd.

Vi lever ju trots allt i ett rättssamhälle. Eller står vi rättslösa mot myndigheters inkompetens?

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi, före detta riksdagsledamot och författare till boken Knapptryckarkompaniet m.m.