Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital.

Framförd kritik mot Reepalus förslag har varit intensiv men har präglats av en inåtvänd attityd riktad mot inhemska förhållanden. Eftersom svenska erfarenheter av reglerade vinstnivåer är begränsade och oklara, har kritiken fått en hypotetisk, lätt världsfrånvänd, karaktär. Detta är överraskande mot bakgrund av omfattande praktiska erfarenheter i vår omvärld av vinstbegränsningars samhällsekonomiska tillkortakommanden.

Den utan tvivel mest omfattande erfarenheten kommer från privatägd produktion av elektricitet i USA. Landets myndigheter applicerade under flera årtionden stränga vinstbegränsningsregler för att hindra företagen från att utnyttja sina områdesmonopol och att genom höga priser skörta upp konsumenterna. Företagens kostnader beräknades regelbundet och tillåtna priser begränsades till nivåer som möjliggjorde blott måttliga vinster.

Bristerna var av två slag. Den första var att förta företagens incitament att satsa på kostnadsreducerande teknisk utveckling. För företagsledningarna var det bekvämare att slippa ansträngningen och risken med teknik nydaning. För ägarna fanns ingen anledning att minska kostnaderna om det inte gav utslag på vinstnivån och resultatet bara blev att det tillåtna priset trycktes ned. Den andra bristen blev en uppenbar överkapitalisering av verksamheten. Så länge den tillåtna kapitalavkastningen översteg kostnaden för kapitalanskaffning, fick företagen ett starkt incitament att öka den kapitalstock vars avkastning utgjorde vinsten. Överkapitaliseringen fick många former, till exempel preferens för onödigt kapitalintensiva produktionsmetoder eller överdrivna insatser för att säkra leveranserna. Den senare ledde till ständigt underutnyttjad produktionskapacitet.

Dessa brister, oviljan att anamma kostnadsreducerande tekniska framsteg och slöseriet med kapital som kunde ha gjort betydligt större nytta på andra håll, drog med sig betydande samhällsekonomiska kostnader. Regleringen av vinsterna i produktionen av elektricitet i USA upphörde mot slutet av 1900-talet när dessa kostnader blev uppenbara.

Jag menar att de negativa erfarenheterna från USA har full bäring på de åtgärder som nu planeras för den svenska välfärdssektorn. Kostnadsreducerande teknisk utveckling har en stor potentiell roll för skola, sjukvård och omhändertagande av gamla. Sådan utveckling, driven av de privatägda företagen blir särskilt viktig eftersom den sannolikt kommer att påverka också den offentligägda verksamheten. Snarlika resonemang gäller också det slöseri med kapital som alldeles säkert kommer att följa när företagen söker slingra sig ur den föreslagna regleringens begränsningar.

De privata välfärdsföretagens vinster är ett uttryck för deras samhällsekonomiska effektivitet, givet en gedigen kontroll av kvaliteten i det de producerar. Låt då inte snedvridande regleringar förta denna effektivitet! Förstärk i stället möjligheterna till konkurrens mellan dessa företag och de som är offentligt ägda. Sådan konkurrens ger utsikt för ytterligare kostnadsreduktioner i produktion av välfärdstjänster med given kvalitet. Så får vi råd till fortsatt expansion av välfärdssektorn.

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Hans specialitet är internationella råvarumarknader, ett tema där han publicerat multum. Radetzki är sedan decennier också energisk samhällsdebattör i media. Dessa aktiviteter har dock krympt med tilltagande ålder.