Tjeckiska Republikens förre president Václav Klaus och Jirí Weigl, en medarbetare till Klaus, har skrivit en klargörande liten bok som heter Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris. Boken består av ett kort, lättillgängligt och välargumenterat resonemang som naturligtvis skulle brunråttestämplas av pk-isterna om de ens vågade komma i närheten av skriften. Personligen har jag svårt att se något fascistiskt eller rasistiskt i Klaus och Weigls tankegångar.

Utgångspunkten är att den migrationsvåg som på senare år rullat in över Europa är något ”fundamentalt annorlunda” än vad som hittills förekommit. Tidigare migrationsströmmar handlade om att folk sökte sig till ”globala centra”, exempelvis Rom, för att ”driva handel eller söka arbete”. Eller också har migrationen utlösts av krig eller naturkatastrofer. ”Vid sådana tillfällen är det oftast de omedelbara grannländerna som är målet för flyktingarna.”

Det som nu sker är något nytt, ett experiment, säger författarna. ”Fram tills nu har de utvecklade länderna på vår kontinent (möjligen med undantag av England, Frankrike och Holland) inte utgjort mål för massmigration från utomeuropeiska regioner.”

Författarna vill förklara varför de central- och östeuropeiska länderna, till skillnad från de västeuropeiska, är särskilt känsliga för detta sociala experiment: ”Man får inte glömma att medborgarna i de central- och östeuropeiska staterna, under årtionden gjort sorgliga erfarenheter av liknande sociala experiment med en i lika hög grad ovanifrån påtvingad kvasi-solidaritet och med ofrivilliga uppoffringar för vad som påstods vara alla framtida gemensamma väl… I korthet påminner dagens experiment alltför mycket om tiden under sovjetisk ockupation.”

Förut styrdes Östeuropa från Kreml. Idag är det Bryssel som försöker pracka på tjeckerna sitt favoritprojekt, nämligen migrationen. Perspektivet känns först hårresande, men man vänjer sig. Framför allt kan man förstå något av bevekelsegrunderna hos sådana som Klaus, Kaczynski och Orban.

Författarna är noga med att peka ut de huvudansvariga för migrationskrisen. De finns i Europa: ”Det är bara i Europa som vi kan finna orsakerna till kontinentens egna aktuella kris och det är bara här de kan avhjälpas”. Klaus och Weigl tar avstånd från konspirationsteorier: ”Vi är definitivt inte inspirerade av några förenklade och bisarra konspirationsteorier. Vi har inte uppfattningen att migrationsströmmen styrs från någon form av konferens vid namn Bilderberg eller Davos och inte heller från någon chefsnivå i en världsomspännande koncern eller från det amerikanska statsdepartementet”.

Ej heller tror de att migrantresebyråerna skulle vara ansvariga: ”Det var inte heller de professionella eller på kort tid upplärda människosmugglarna som utlöste den nuvarande migrationen även om de i hög grad bidrar genom att elda på den”.

”Impulsen var en annan. De potentiella migranterna i Syrien, Afghanistan och Somalia, i Irak, Kosovo och Albanien känner inte till hur förvirrade de europeiska eliterna är. De anar inte omfattningen av deras mångkulturalistiska svärmeri och deras välvilliga pseudohumanism… Mest sannolikt är att de nåddes av de signaler som Europa sänt ut och skapade sig en bild utifrån flera isolerade påståenden. De litade på propagandan från Bryssel där EU beskrivs som ’det förlovade landet’ och de hörde om det ’sociala paradis’ där det fanns tillräckligt med fonderade tillgångar för att sociala förmåner ska stå alla till fritt förfogande… Efter att alla dessa signaler sänts ut var det slutligen de tyska toppolitikerna som formade kronan på verket. [Merkel och Gauck] tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menade allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten. Påven Franciskus och hans anhängare förkunnade i ett utslag av hyckleri en ’obegränsad’ barmhärtighet… Ja, strömmen av migranter in i Europa utlöstes alltså från Europa självt, eller närmare bestämt från dem som i sitt uppenbara högmod och genom sin arrogans utger sig för och gör anspråk på att representera hela kontinenten”.

Plötsligt får jag en känsla av att för första gången begripa det där med en motsättning mellan globalism och nationalism, där globalismen representeras av Bryssel och de europeiska politiska eliter som tänker som Bryssel och, å andra sidan, nationalister som de central- och östeuropeiska ledarna, typ Klaus, samt dessa länder befolkningar.

Men här i Sverige kan man, vad jag begriper, inte använda den analysen eftersom den rågång Klaus drar mellan sig själv och exempelvis Merkel inte existerar här. Alla våra svenska politiker, utom möjligtvis Jimmie Åkesson, är Brysselvänner och Merkelanhängare. Skeptiska svenskar kan inte liksom Klaus skylla problemen på Bryssel ty de svenska politikerna är ännu mer Bryssel än Bryssel självt.

Därför måste man i Sverige göra en annan politisk analys. Vårt största problem är inte Bryssel utan det svenska politikerväldet. Och så får man inte glömma vad jag ständigt tjatar om, nämligen att migrationen inte är Sveriges grundproblem, utan bara ett symtom på den underliggande sjukan som är politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets människosyn.