I del ett av denna krönika redovisades en rad svenska utsagor om tyskar. Även om jag strävat efter att göra dessa så representativa som möjligt önskar sig kanske läsaren, liksom jag, en mer systematisk redovisning?

Finns det något sådant mer systematiskt sätt att undersöka hur svenskar i gemen ser på Tyskland och tyskarna? Det finns det naturligtvis. Ett vederhäftigt sätt vore att med hjälp av samtal, intervjuer enskilt eller gruppvis sålla fram åsikter och erfarenheter och sedan testa de uppkomna frågeställningarna i ett stort antal standardiserade intervjuer. Det är dyrt. Fler idéer?

När jag ställdes inför detta problem i mina tyskstudier – jag höll på att skriva en uppsats för 60 poäng (tvåbetygsuppsats om man är så gammal som jag) kom jag på en mer styrd metod som tyvärr inte var lika uttömmande men som skulle fungera bättra än att bara fiska citat ur böcker och press. Jag använde mig av verktyget Korp vid Göteborgs Universitets Språkbank. I denna språkbank finns ett antal så kallade corpus – ett stort insamlat och kategoriserat språkmaterial. Det finns bland annat ett som samlar in texter från bloggar och andra sociala medier. När man söker efter ett substantiv får man samtidigt de verb och adjektiv som används i samma mening. Jag sökte efter ”tysk” och fick ett stort antal träffar. De vanligaste adjektiven var: etnisk, civil, tjock, vanlig, död, förryckt, fattig, fördömd. De vanligaste verben: hata, hjälpa, slå, låta, döda, besegra, stoppa och tvinga.

Den bild som framträder är inte oväntad, om man säger så. Jag överlåter åt läsaren att närmare begrunda resultatet, därför att mina försök skulle endast bli amatörpsykologiska. Men jag kan göra en jämförelse. För något år sedan visades i finländsk (och sedan i svensk) Tv en serie som hette Suomi on ruotsalainen (Finland är svenskt). Det var en mycket väl underbyggd serie, som visade hur Finland efter hundratals samvaro med Sverige blivit just mycket svenskt. Det räcker inte med ordet ”tittarstorm” för att beskriva den våldsamma reaktionen. Det vore fullt möjligt att göra en liknande serie med namnet Sverige är tyskt. Jag är övertygad om att indignationen skulle bli lika stor här. Varför: Det har att göra med dominans och underordning, med beundran och avundsjuka.

Och vilken bild har jag själv av Tyskland och tyskarna?

Jag har en del erfarenheter:

Den tyska armén har givit mig ett ärr på vänstra foten. När mamma hörde på radio att tyskarna gick in i Norge blev hon så förskräckt – vi bodde nära gränsen till Norge och hade släktingar i landet – att hon tappade kaffepannan över min fot. Det kommer jag inte ihåg. Jag var bara ett år då. Jag kommer däremot ihåg när familjen gick till järnvägsstationen i Forshaga för att titta på de tyska soldaterna som transporterades förbi. Jag tror det är mitt första minne.

Min syster var gift med en tysk arbetskraftsinvandrare, en trevlig kock.

Jag såg hur illa till mods tyska ungdomar ofta var när de skulle vara tillsammans med andra nationaliteter under tidig efterkrigstid, till exempel på ett jordbruksläger i England. (Ungdomar från 17 nationer vistades i ett gammalt fångläger för tyskar. Vi fick mat och husrum (i plåtbaracker) mot att vi arbetade hos traktens bönder.)

Jag har ofta mått illa över hur oförskämt tyskar behandlats i Sverige. På en resa i bil från Stockholm till Uppsala tillsammans med ett gäng clartéister stannade jag bilen för att hjälpa en tysk bil vid vägkanten på riksettan. Det var en Renault av samma typ som min egen. Jag anade felet. Bränslepumpen brukade skaka loss och läcka. Det var det också. Medan jag hjälpte tyskarna marscherade clartéisterna av och an, gjorde nazihälsning och brölade på låtsastyska. Jag skämdes – för dem och därför att jag inte röt till mot dem.

Jag arbetade som praktikant på ett varuhus i Berlin 1961. Chefen uppträdde som om han ville leva upp till nidbilden av tysken: Rusade in på en avdelning, kontrollerade, röt order och försvann. Han lyssnade aldrig. Han hade varit SS-officer och hade ett stort porträtt av sig själv, i uniform, bakom sitt skrivbord. Men hans gamla soldater, som bemannade expeditionen, var mycket trevliga, liksom de flesta andra på andra avdelningar i varuhuset. De gamla soldaterna hade hamnat i brittiskt fångläger vid krigsslutet. Vid varje morgonuppställning klubbades ett par tyskar ihjäl.

(Har ni märkt att först nu har man börjat tillåta också tyskar att berätta om sina lidanden? T.ex. ”Warum war ich bloß ein Mädchen“ av Gabi Köpp från 2010 och “Als die Soldaten kamen“ av Miriam Gebhardt från 2015; två böcker som bägge behandlar det höga pris de tyska kvinnorna fick betala efter kriget. Det finns dock ett tidigt exempel på förståelse för och medkänsla med den tyska befolkningen: ”Tysk höst” av” Stig Dagerman från 1947)

En dag försvann en fjärdedel av de anställda från varuhuset där jag var praktikant i Berlin. Muren hade börjat byggas. Med några andra praktikanter var jag över på östsidan dagen därpå. (Bara skandinaver släpptes över.) På hemvägen tog vi S-Bahn. När vi gick av höll vi på att bli lynchade av västberlinska arbetare. S-Bahn administrerades av östsidan och var satt under bojkott. Men vi kom undan när man förstod att vi var oinformerade utlänningar.

Mina barn hade polisskydd i flera år därför att RAF (Rote Armee Fraktion) försökt kidnappa deras mamma.

Jag har läst flera språk på Stockholms Universitet. Den tyska institutionen fungerar bäst, enligt min erfarenhet.

Så, vad anser jag om tyskar?

Jag är lite kluven – men det är jag gentemot alla nationaliteter, inte minst gentemot svenskar. Den enda skillnaden, tror jag, är att frågan är mer laddad när det gäller tyskar än andra. Jag tror det beror på att vi är, och så länge varit, så nära dem, och så beroende av dem. Och så är det en sak till.

Den sovjetiska historikern och regimkritikern Andrej Amalrik berättar i sin bok Ofrivillig resa till Sibirien något jag tror är viktigt. 1965-1966 satt förvisades han till Sibirien på grund påstådd parasitism. Han tog hand om sin gamla far och hade inte något ”godkänt” arbete – tvärtom, han sålde förbjuden rysk konst till utlänningar. Så han och hans maka förvisades till en eländig by i Sibirien. Allt var trasigt. Inget fungerade. Ingen gjorde något åt bristerna. Men en dag kom ett antal tyska krigsfångar till byn. Snart var allt i ordning.

Vem kan älska den som alltid är bäst?

Anders Leion är en gammal man, 78 år, som alltid talat och grälat politik. Jobbat inom facket, offentlig sektor och gjort undersökningar inom Sifo. Numera (mycket) glad pensionär som studerar språk och dansar tango och Lindy hop.