Patrik Engellau

Hela mitt liv har jag hört tyskar förtalas och avhånas. Tyska språket är fult och äckligt feta tyskar fyller upp de spanska badstränderna.

Men varenda gång jag träffar tyskar i verkligheten – senast häromdagen när jag reste till Hamburg för att begrava en kusin – finner jag dem vänliga, lågmält ordentliga och hjälpsamma. Till tyskens återupprättelse skriver jag därför två texter, idag och i morgon.

I Peter Luthersons bok Erfarenhetsunderskott citeras upptäcktsresanden Charles John Anderssons bok Sjön Ngami. Forskningar och upptäckter under fyra års vandringar i sydvestra Afrika. Andersson har studerat ”mark- och egendomsjuridik” hos folkgruppen Damaras:

Damaras äro i alla hänseenden ett herdefolk och hafva icket något begrepp om fasta boningsplatser. Hela landet anses som gemensam egendom. Så snart gräset är afbetadt eller vattnet slut på ett ställe, flytta de till ett annat. Oaktadt detta och deras obestämda begrepp om mitt och ditt, är det dock regel, att den, som först anländer till ett ställe, anses som dess egare, så länge han behagar stadna qvar der, och ingen gör der något intrång på honom, utan att först hafva begärt och erhållit hans tillåtelse.

Det där känner jag precis igen. I min ungdom seglade jag mycket, till exempel i Stockholms skärgård. Till kvällningen sökte man en lugn naturvik till natthamn. Om det då redan låg en annan segelbåt i viken så var viken ”tagen” och man fick söka sig annan parkeringsplats. Det var allmänt accepterat och behövde inte diskuteras.

En gång kom en båt och lade sig i samma vik som jag och mina besättningsmedlemmar ockuperat får våra ankringsbehov. Vi blev mycket upprörda över intrånget. Vi ställde oss på relingen, drog ned byxorna, vände överkroppen framåt och rumpan mot inkräktarna för att skicka en signal. Det kallades att ”göra måne”. Det blev för mycket för grannbåten, som strax lomade iväg.

Vi betedde oss kort sagt enligt regelverket för herdefolk i sydvestra Afrika. Nu kommer en svår fråga om samhällenas anpassning efter förändrade förhållanden. Vad händer den dag herdefolken förökar sig och det inte finns mark nog åt alla betande och drickande djur? Vad händer när det båtburna friluftslivet expanderar och det inte längre finns tillräckligt med skyddade natthamnar för att var och en ska kunna reservera en hel vik?

Det finns inget självklart svar, åtminstone inte när det gäller de båtsemestrande sommarsvenskarna. En marknadsliberal skulle kunna

föreslå att ankringsvikarna avgiftsbeläggs. Med en app i sin mobil kan man identifiera varje vik och starta ett auktionsförfarande om nattplatsen. Eller så kanske ett kommunalt förbeställningssystem där man kan tinga natthamnar för hela semestern vore att föredra.

I morgon ska jag avslöja tyskens lösning.