Patrik Engellau

Kommentarerna till min krönika om att det vore bra om folk slutade skämmas och tog bladet från munnen har gett mig en del att tänka på. Jag skrev bland annat att SvT, som hävdat att sajten ”Rädda vården” gav en onyanserad och ensidig bild av sjukvården, hade en poäng. Anna Lindén genmälde så här:

Patrik, det du påstår om Facebook-gruppen ”Rädda vården” (sajten med samma namn har överhuvudtaget inga ”skräcknyheter”) ovan är djupt orättvist. Gruppen drivs av undersköterskor som utan tvekan vet vad de talar om. Dess syfte är inte att ge en neutral bild av svensk sjukvård, utan att sätta problem de dagligen upplever under debatt.

Jag kan förstå och sympatisera med resonemanget. Undersköterskorna bakom sajten är säkert uppriktiga och ärliga och värda mycket medkänsla och sympati. Ändå är det något som skaver hos mig. Jag är tacksam att Anna Lindén och andra tvingar mig att hitta och formulera mina skäl.

När vi samhällsvarelser tar emot ett budskap i form av en text eller bild eller video eller vad som helst så uppkommer genast frågan om vem som skickar budskapet och vad vederbörande har för avsikter. I princip finns två alternativ. Antingen handlar det om ett försök att teckna vad man kan kalla för sanningen eller också ligger ett intresse – som ibland kallas särintresse – bakom. Jag vet att denna indelning kan problematiseras till oigenkännlighet, men jag anser ändå att vi bör hålla kvar vid den praktiska illusionen om att det faktiskt existerar en sanning som artikulerar ett slags helhetssyn samt att det vid sidan därav finns ett oändligt antal partsinlagor.

Till exempel förväntar jag mig – ”förväntar” är kanske ett för starkt ord i sammanhanget; ”önskar” är möjligen ett bättre val – att tidningar ska eftersträva sanningen. Jag vill att tidningar ska ge en så korrekt bild av verkligheten som möjligt.

Samtidigt har särintressena ett legitimt behov av att göra sig hörda och tala för sin sak, även i tidningar. Därför kan man bredvid en sida med ”sanning” finna en sida med lovord om exempelvis bilmärket Mercedes Benz som är betald av sagda bilmärke. Det kallas ”annons” eller ”reklam”.

Vi har vant oss vid att världen ser ut så och jag tycker att det är en rätt bra ordning som med kraft bör upprätthållas. Det är inte bra om Mercedes Benz i skymundan mutar en sanningsjournalist för att han ska framföra särskilda lovord om just det bilmärket.

In träder internet, för att stjäla ett uttryckssätt från Shakespeares scenanvisningar, och allt blir oklart och förvirrat. Man vet inte längre vem det är som pratar. Man vet inte om en text strävar mot sanningen eller efter att ge uttryck för ett särintresse och i så fall vilket.

I fallet ”Rädda vården” är det uppenbart att det inte handlar om sanningen med tanke på att huvudpersonen säger att han ”tror folk är tillräckligt begåvade för att förstå att det inte är så illa som det verkar på min sida”. Alltså företräder han och sajten ett särintresse.

Där får jag två problem. Det första är att sajten själv uppger något annat, nämligen att den intar en neutral position:

Räddavården.nu är en partioberoende och icke-politiskt bunden sajt där vi diskuterar vård, vårdkvalitet, privatisering av vård, vinstintressen inom vård och andra aspekter som behandlar den svenska vården.

För mig är det något helt annat än att folk ska vara ”tillräckligt begåvade för att förstå att det inte är så illa som det verkar på min sida”.

Det andra problemet är att jag inte vet vilket särintresse som ligger bakom. Jag vet inte hur jag ska tolka och bedöma sajtens budskap. Är det undersköterskefacket som försöker få upp lönerna med hänvisning till en ohållbar arbetssituation? Är det rasister som försöker piska upp en stämning mot migration? Är det privata vårdbolag som vill skylla alla problem på de offentliga vårdgivarna för att de ska få fler entreprenader?

Hur mycket trovärdigare och tillförlitligare hade det inte varit om sajten presenterat sig genom något av följande alternativ (eller något annat lika hederligt):

Räddavården.nu är en partioberoende och politiskt oberoende sajt som drivs av undersköterskorna Anneli Andersson, SÖS, Beatrice Bengtsson, Sahlgrenska samt Cecilia Cedrén, Astrid Lindgrens barnsjukhus. Initiativtagarnas syfte är att med exempel från svensk sjukvård visa a) hur omständigheterna djävlas med hederliga och hårt arbetande undersköterskor eller b) hur den fina sjukvård Sverige en gång hade nu hotas av sammanbrott på grund av b 1) invandringen eller b 2) att politikerna snålar med anslagen eller b 3) att våra kollegor åker till Norge där de får bättre betalt eller c) att undersköterskorna ogillar sin situation, vad den nu beror på, och vill inbjuda till debatt om läget inom svensk sjukvård och att alla som vill prata om detta inbjuds att komma med inlägg i syfte att vi gemensamt ska komma fram till en bra lösning.

Det var väl något sådant Anna Lindén egentligen menade var sajtens syfte.