Patrik Engellau

Helena Edlunds uppmärksammade text om tystnaden fortsätter att mala i mig av den obehagliga anledningen att den får mig att känna mig som en utstuderad cyniker.

Helena beskriver inlevelsefullt de våndan hos människor som ser ett Elände, vilket i det här fallet består av konflikter och kanske oväntat besvär till följd av migrationen. Våndan beror på att människorna vill vittna om Eländet, men inte törs på grund av att sådana vittnesmål inte skulle tas väl upp av makten – eftersom makten av någon anledning gillar migrationen – och att makten därför antas benägen att utsätta sålunda vittnande människor för repressalier, till exempel förlust av jobb eller kanske snarare förlust av utvecklingsmöjligheter och fringisar på jobbet.

På förekommen anledning, som jag strax ska förklara, undrar jag varför dessa människor känner sådant starkt behov att beklaga sig över sin situation och riskera repressalier och mobbning från omvärlden. Mot bakgrund av mina egna erfarenheter undrar jag varför de inte bara struntar i Eländet. Det är jag kommit så långt i mina funderingar som jag känner mig cynisk och måste borra vidare.

Första gången jag på allvar kom i närkontakt med ett Elände i bemärkelsen människor som betedde sig plågsamt avvikande från det kulturella mönster jag varit van vid var när jag för åtskilliga årtionden sedan började jobba på svenska ambassaden i Guinea-Bissau, dåmera ett betydande mottagarland för svenskt bistånd.

Det fanns, för att förenkla en aning, två sorters svenskar i Guinea-Bissau liksom i andra biståndsmottagarländer. Dels fanns vi ambassadsvenskar. Vi var fina i kanten. Vi var – redan då! – försiktiga med att påpeka kulturskillnader. Ord om ras och skillnader mellan raser skulle aldrig ha kommit över våra läppar. Att Guinea-Bissau var så uppenbart underutvecklat berodde på den portugisiska kolonialismen, ingenting annat!

Den andra sortens svenskar var snickare, byggnadsingenjörer, apotekare och sjuksköterskor. Medan jag jobbade med svenskar på svenska ambassaden jobbade dessa med afrikaner på olika afrikanska myndigheter och motsvarande. De fick erfarenheter.

Vi ambassadsvenskar brukade träffa de praktiskt orienterade svenskarna och ta en öl efter jobbet i trädgården på Grande Hotel medan fladdermössen rann fram ur takens tegelpannor som ett slags grå ånga i

skymningen. De praktiska svenskarna hade bestämda åsikter om afrikanerna. Dessa kanske var världsledande i grenar som livsglädje och dans, men när det gällde att komma i tid och att göra sitt jobb ansåg de praktiska svenskarna dem underutvecklade. De praktiska svenskarna berättade gärna underhållande historier om sina erfarenheter. Vi ambassadsvenskar satt som pryda jungfrur, ömsom fnissande, ömsom snörpande på munnen.

Eländet fanns, men liksom på avstånd. Vi berördes egentligen inte (annat än, Gud förbjude, om vi hade varit tvungna att uppsöka landets sjukvårdsinrättningar, men även då fanns, trots allt, viss svensk personal). Jag kan inte minnas att vi någonsin talade klarspråk om Eländet med de beslutande instanserna i Stockholm. Vi var överens om att allt var den portugisiska kolonialismens fel.

Så varför bryr sig Helenas tystade och ängsliga svenskar så mycket om Eländet medan vi afrikasvenskar tog Eländet med knusende ro? Troligen för att helenasvenskarna inte ser någon lösning eller utväg, medan vi afrikasvenskar bara hade ett halvt dygns resa till räddningen.