Ulf Larsson

Jag och säkert många med mig har i stort sett slutat läsa dagspressens migrationsreportage eftersom en absolut majoritet av journalisterna helt saknar förmåga till överblick, objektivitet och problematisering. Istället sysslar man med ett frenetiskt frossande i individcentrerade känslosåsiga produkter, vanligen hållna i en kvasilitterär stil som ofta urartar i ren pekoral. I några tidigare krönikor har jag undersökt och diskuterat några sådana reportage och deras retoriskt-språkliga uppbyggnad. Objektiva och problematiserande migrationsreportage är ytterst sällsynta i svenska media, där istället antingen snyftande språkliga Hötorgstavlor eller Ragnaröksflammande valkyrieritter dominerar.

Men nu verkar andra tongångar vara under uppseglande. Expressen, som väl inte direkt imponerat med sina journalistiska arbetsmetoder den senaste tiden, har nämligen helt nyligen publicerat en omfattande reportageserie betitlad ”AFGHANERNA”. Reportageserien är pampigt anslagen och består av fyra delar rubricerade En krossad dröm, De vägrar ge upp, Tillbaka i kaoset och Omringad av talibaner.

Hur skiljer sig då den här reportageserien från klassiska migrantsnyftisar? Serien är väldigt omfattande, ett verkligt långläsningsprojekt, men jag ska göra några nedslag.

I mycket liknar texten den klassiska migrantsnyftisen. Den litterärt orienterade journalistiken flödar ur vidöppna kranar med ideliga inzoomningar, grafiska meningsfragment, författarnärvaro och värdeladdade ord. Här har vi några exempel på diverse retoriska grepp – först ut är inledningen till De vägrar ge upp:

De är flyktingarna som regeringen gjort allt för att bli av med:
Tusentals asylavslag.
Indragen ersättning till gode män.
Förhandlingar med Afghanistans regering.
Flygplan för deportering chartrade av EU.
Ändå är en majoritet från den unga afghanska flyktingvågen 2015 fortfarande kvar i Sverige.

– Jag åker inte tillbaka, säger Abdul i Skövde, en av de som fått avslag.

I de fall någon bevisligen gjort sig skyldig till brott noteras detta lakoniskt – den skyldige är egentligen inte alls skyldig, utan bara offer för ogynnsamma omständigheter som stress och väntan. Det enligt de flesta människor totalabsurda i att någon som fått skydd och boende i Sverige vandaliserar detta boende diskuteras inte närmare:

Ali blir tidigt anmäld för skadegörelse på ett boende.

Fast ibland ges läsaren förklaringar till våldsamheterna:

Under 2016 drabbade elevgrupper från arabiska länder och afghanska folkgrupper samman på ett par gymnasieskolor i olika kommuner.

– De syriska pojkarna får alla uppehållstillstånd och kommer i överläge gentemot afghanerna, menar Ingrid Nilsson i Helsingborg.

Men syrierna är tydligen ändå arga på andra elever:

I Ronneby utbröt förra hösten ett stort slagsmål mellan syriska kompisar och afghanska på en gymnasieskola. Fem elever stängdes av i två veckor var efter bråket. Arabiska elever på skolan hävdade då att de afghanska eleverna får mer förmåner eftersom de bor på hem där till exempel ett gymkort kan ingå, till skillnad från unga nyanlända som bor med den egna familjen och inte har råd med gym.

Redan här börjar en ovanlig frispråkighet skönjas i Expressenreportaget – som jag minns det rapporterade dagspressen ingenting om de olika grupperingarnas etnicitet när dessa händelser inträffade.

Nå, bråk hit och skadegörelse dit. Oavsett alla olika hjälpinsatser – hur fel kan det ändå inte bli om man är ensam här i världen? Det individuella ansvaret lyser med sin frånvaro:

Många afghaner som tar droger och langar gör det för att de inte har föräldrar som kan leda dem. De känner ensamhet. De har inga vuxna som visar rätta vägen [—]

I hög grad det vanliga stuket, med andra ord. Sverige är inhumant, alla ska få stanna, samhällets skyldigheter är oändliga och hjälptagarnas skyldigheter obefintliga eller nästintill osv – hög tid för ridå. Men i del 3, Tillbaka i kaoset, börjar det hända saker. Här stöter reportern på Zia Muhammadi, som nyligen återvänt till Afghanistan från Sverige. Artikeln drar igång i klassisk migrantsnyftisstil med en rejäl dos inzoomningar och tydlig författarnärvaro:

Vår Toyota Corolla skakar oss åt alla håll på den guppiga, torra jordvägen i en av Kabuls västra förstäder. Solen börjar gå ned över de ljusbruna byggnaderna i jord och murbruk. Vi stannar vi framför ett lite finare, nybyggt hus. En ung man med en brottares breda axlar, hazarernas lite snedare ögon och ett blygt leende tar emot oss.

Men sedan viker reportaget plötsligt av i en annan riktning än om det hade varit till exempel någon av SvD:s tungviktare inom genren som hållit i pennan. Istället för det sedvanliga gnällandet om dagar som sovs bort, omänskliga svenska myndigheter, uteblivna familjeåterföreningar och allsköns annat elände släpper reportern vad som i ljuset av traditionell svensk msm-migrationsrapportering måste betraktas som rena atombomben:

Zia häller upp lite te under tiden som vi får ordning på kameror och anteckningsblock.

– Är du 22 år, frågar jag efter att ha kollat stavningen på hans namn.

– Ja, jag är 22… fast i Sverige är jag 17 år. Sjutton och lite till, säger Zia, rycker lite på axlarna och ler ursäktande.

Den citerade repliken är så oerhörd att till och med den efterföljande inzoomningen framstår som värdig Stora Journalistpriset:

Han lägger upp kakor på fatet.

Reportern fortsätter med att berätta om Zias resa till Sverige, och om den får vi veta bland annat att:

Sommaren 2015 beslöt sig Zia att ta sig till Sverige. Hans far hade slutat arbeta i den kakbutik som han drev. Säkerheten och arbetsmarknaden i Afghanistan var inte bra för en ung mekaniker. Speciellt inte för en hazar, menar Zia.

Och:

Livet i Sverige var ett gott liv. Han fick ett rum i Kristineberg i Stockholm, studerade på gymnasium och tränade i klubben BK Athén. Den träningen har han fortsatt med i Kabul, även om klubben inte är lika bra, förklarar han.

Men hösten 2016 blev hans mamma sjuk i cancer. Trots alla invändningar från lärare, vuxna och vänner i Sverige, så beslöt sig Zia för att återvända till Kabul där familjen nu bor.

Här har vi alltså något så ovanligt som en person som på eget initiativ återvänt till Afghanistan. Tidningen introducerar nu en Kjell-Terje Torvik, som är anställd som Migrationsverkets samordnare i Kabul. Om honom säger Expressenreportern bland annat att:

Kjell-Terje Torvik betraktar sig inte som en kugge i en infernalisk maskin som skickar folk i döden. Snarare som en demokratins väktare.

Här ges läsaren alltså förtroende att själv fundera över att sammanhanget är komplext, i grav motsats till de förenklingar och luddiga vinklingar som kännetecknar migrationsreportage av den typ som framför allt SvD gjort till sitt signum. Men håll i er – Torvik ges utrymme att säga ännu mer hårresande saker:

Sveriges riksdag har röstat genom [sic!] en tuffare politik mot flyktingar.

– Man kan tycka att det är hårt. Men min roll är en konsekvens av besluten. Fattade beslut behöver ju följas för att de ska bli legitima. Annars förstår jag inte varför man har en myndighet som fattar beslut som bara blir pappersprodukter, säger han.

Enligt Kjell-Terje Torvik går det att bygga upp ett värdigt liv i ett land som befinner sig i konstant inbördeskrig sedan snart fyrtio år.

– Jag säger inte att det alltid är lätt. Men i Kabul eller i regioner som Bamyan, Daikundi och Panjshir går det att leva.

Nu börjar man nästan undra vad Expressens reporter har rökt, för att alludera på Carl Bildts Trump-twittrande. En svensk tjänsteman får alltså vid sittande bord komma och påstå att lagar och regler ska följas – och att det finns delar av Afghanistan som man faktiskt kan leva i. Hur detta kommer att tas emot bland majoriteten av Sveriges migrationsjournalister kan jag utan större svårigheter tänka mig.

Som om detta inte skulle räcka så får inga svenska asylaktivister utan istället en afghansk säkerhetsexpert – en viss Khyber Farahi – nu komma till tals:

Den analys av säkerhetsläget i Afghanistan som Migrationsverket Kjell-Terje Torvik gör får stöd av en högutbildad afghan som vi möter i baren på lyxhotellet Serena i Kabul. Khyber Farahi är speciell rådgivare åt Afghanistans president i frågor om hemvändande.

– Situationen i Afghanistan är inte så illa som den speglas i media. Men folk har använt alla sina besparingar för att komma till Europa. Sedan blir de utkastade. De skapar ett socialt problem, säger Khyber Farahi.

Och håll i er nu:

Han menar att skillnaderna på stödnivå från olika länder kan skapa avundsjuka och i slutändan social oro i landet. Enligt Khyber Farahi har drygt hälften utvandringen från Afghanistan har [sic!] främst ekonomiska motiv.

Att ett sådant påstående överhuvudtaget återges och dessutom får stå oemotsagt framstår närmast som en världsnyhet inom den svenska migrationsjournalistiken, där läsarna kontinuerligt matats med att majoriteten av alla migranter flyr för sina liv; andra uppfattningar har haft ytterligt svårt att få fäste i debatten med mindre än att adjektiv som cynisk, främlingsfientlig, rasistisk osv aktualiserats.

Lite senare i reportaget anländer man till Jalalabad, där man träffar Zabihullah Zmaray, en medlem av provinsrådet. Denne man har en systerson på 16 år som befinner sig i Sverige. Varför beger sig så många unga afghaner dit då? Zabihullah Zmaray förklarar:

– Det finns många anledningar till att de reser i väg: kriget, jobb, klanfejder… För en del familjer är det också lite av prestige att kunna skicka en av sönerna till Europa. En familj gör det och då vill inte grannfamiljen vara sämre, säger han när vi åker i riktning mot de Vita bergen och Tora Bora där Usama bin Ladin en gång höll till.

Här har nu Expressen på kort tid inte bara antytt utan tydligt låtit en hel massa uppgifter torgföras, uppgifter som torde få en stor del av de svenska migrationsdebattörerna att få Södermalmskoma eller rödvinstuppjuck. Här möter vi till exempel en afghan som utan omsvep erkänner att han ljugit om sin ålder i Sverige. Vi möter också en tjänsteman på Migrationsverket som oemotsagd får påstå att det finns säkra delar av Afghanistan, och en afghansk expert som menar att runt hälften av de afghanska migranterna har ekonomiska skäl. Som om detta inte skulle räcka får en annan afghan komma till tals och säga att det för vissa familjer är en prestigegrej ”att kunna skicka en av sönerna till Europa”.

Även om dessa uppgifter rimligen funnits tillgängliga hos olika myndigheter och instanser, hör det som bekant inte till vanligheterna att migrationsreportagen nämner dem; majoriteten av dessa reportage är som tidigare sagts rena känsloketchupen och i det närmaste totalt individcentrerade. Expressens reportageserie om Afghanistan utgör ett markant undantag – en artikelserie som presenterar olika sidor av en komplicerad fråga, som inte sorterar bort fakta som inte passar journalistens egen världsförbättrar-agenda och som en följd av allt detta behandlar läsarna som vuxna människor. Det ska nu bli spännande att se hur övriga Migrationsjournalistikssverige reagerar på reportageserien – med arrogant fördömande, med ihjältigande eller – märkliga tanke! – rentav med att ta intryck och revidera de egna kommande alstren?

Är migrantsnyftisarnas tid på upphällningen, och är en mer objektiv, faktabaserad migrationsjournalistik äntligen på väg att ta form? Av Expressens reportageserie skulle man kunna tro det – men osvuret är bäst.