”Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten” skrev polisen Peter Springare nyligen på Facebook. Reaktionen blev skarp. Exempelvis skrev Aftonbladets Oisín Cantwell att Springares ”retorik för tankarna till Goebbels”.

Att formuleringen var högst opassande instämmer jag i. Det jag inte får ihop är att ett olämpligt ord från en ensam polis fördöms, medan långt fler problematiska formuleringar från annat håll, med långt större influensförmåga, ej väcker samma indignation.

Föreställ dig att Springare hade sagt: ”Och döda dem [de vänsterextrema journalisterna] då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden. Kämpa inte mot dem i det heliga [parlamentets] närhet, om de inte själva tar upp striden där; men kämpar de mot er (där), så döda dem. Det är [PK-vänsterns] lön.”

Tänk om någon därefter hade attackerat en vänsterjournalist, skrikande ”Springare är stor!”. Hade någon missat att koppla ihop uppmaning med utfört dåd? Citatet ovan är ur Koranen [2:191]. Översättningen är inte från en islamkritisk sajt utan KoranensBudskap.se. I originalet står det förstås inte ”PK-vänstern” utan kafirina; förnekarna eller de otrogna. Det betecknar dig som är icke-muslim, oavsett om du är vänster eller höger, för eller emot invandring, ”pursvensk” eller ”rasifierad”.

Om Springare hade sagt att hinduer är orena hade alla reagerat, liksom det är självklart vad vi ska anse om att Hitler i Mein Kampf kallade judar orena. Att Koranen [9:28] säger att den som är mushrik (polyteist, det vill säga värdesätter något högre än Allah) är ”oren”, det tolereras däremot. Ironiskt nog är du snarare en dålig människa och ”islamofob” om du kritiserar dylika rader. Vilken svensk journalist skulle skriva att Koranens ”retorik för tankarna till Goebbels”?

Man kan invända att Springares kommentar är en nyhet, medan religiösa urkunder har tusentals år på nacken. Det gör dem inte mindre aktuella då de än idag antingen följs aktivt (genom markant skiftande tolkningar) eller åtminstone respekteras som visdomskällor.

Man kan också invända att islam inte är en statlig myndighet, medan Springare jobbar på en sådan, men för troende har ”Guds ord” långt större tyngd än en svensk myndighets. Varför frikänns religiösa institutioner från det ansvar gällande sina kommunicerade budskap som alla andra, vare sig de är myndigheter, företag, föreningar eller privatpersoner, aldrig slipper undan?

När jag började skriva denna text konstaterade jag att det varit lugnt ett tag på terrorfronten. ”Snart smäller det någonstans.” Halvvägs in i texten skakas London av ännu ett terrordåd. En svenskirakisk vän säger på telefon att hen numera undviker t-banan.

Det kan inte fortgå såhär. Konkreta åtgärder behövs.

Jag upprepar det jag tjatat om sedan bombdådet i Stockholm 2010. Islam är (och nu anstränger jag mig för att vara snäll) en problematisk religion, med en tendens att ”missförstås” lite väl ofta. Detta måste diskuteras, inte i sjuminuterssnuttar utan grundligt och i detalj.

Svenska folket måste än gång för alla landa i en informerad slutsats om ”vad islam är”, vad det eftersträvar och påbjuder – och vilken tolkning som är mest rimlig. Först då kan konstruktiva, välgrundade beslut fattas av beslutsfattare, på vare sig nationell eller kommunal nivå.

SVT borde skapa en programserie, där en kritisk respektive apologetisk debattör i varje avsnitt (minst en halvtimme) diskuterar en kontroversiell aspekt inom islam. Bägge ska fokusera på valt ämne och backa sina argument med källor. Innan sändning granskas varje program av minst en akademisk expert och eventuella historiska, språkliga eller teologiska småfel påpekas.

Därefter får tittarna rösta på vem de övertygats av. När serien är till ända torde folk på bägge sidor vara mer informerade och insatta.

Detta program lär nog inte se dagens ljus. Därför uppmanar jag alla att läsa på själva: Börja på Wikiislam.net. Svensk koranöversättning finns på KoranensBudskap.se. Ursäkter om ”felöversättning” kan lösas på corpus.quran.com där varje ord dissekeras till minsta grammatiska beståndsdel.

Islam är en del av Sverige säger vissa. Låt då Sverige en gång för alla informeras om ämnet.

Nima Dervish är frilansskribent och författare till böckerna ”Varför mördar man sin dotter?” [2009] Och ”Ordbrand” [2013]. Föddes i Iran och kom till Sverige som tolvåring. Har sedan 2005 skrivit, debatterat och föreläst om ämnena invandring, integration och religion.