Patrik Engellau

De flesta av mina fina idéer blir det aldrig något av. Här kommer ytterligare en i den serien.

En sak som slagit mig med särskild kraft efter det senaste amerikanska presidentvalet är att presidenten, kanske Trump mer än hans mer partinära företrädare, har i det närmaste total frihet att välja sina regeringsmedlemmar och andra medarbetare (förutsatt kongressens godkännande, förstås). Han måste inte plocka dem bland politiker utan kan engagera vilka kompetenta människor som helst.

En svensk statsminister har inte den möjligheten, i varje fall var det bra länge sedan någon icke-politiker blev svenskt statsråd. Hos oss är det närmast en självklarhet att en regeringsbildare måste upphöja folk från sitt eget parti till de förnäma positionerna.

Det betyder för det första att urvalet blir mycket begränsat. Jag vet inte hur många individer som kan komma ifråga i det egna partiet. Om någon sa 25 skulle jag tro på det, men det kan hända att det kan vara så många som hundra. Det är därför en väldig skillnad på den svenska situationen och den amerikanska, där presidenten kan välja eller vraka bland alla medborgare.

För det andra innebär den svenska ordningen att bara en viss typ av människa, nämligen yrkespolitiker, kan bli aktuella. Det finns hedervärda och dugande individer i denna krets, men de flesta är märkta av sin bakgrund exempelvis på så sätt att de har svårt att skilja på verkligheten och sin hemmasnickrade och oftast ideologiskt vinklade bild av verkligheten. De har nästan aldrig erfarenhet av annat än anslagsfinansierade miljöer där svaret på alla frågor är större anslag. Det gör dem illa skickade att hantera samhällsproblem som kräver andra slags lösningar.

Tänk om en regeringsbildare eller en partiledare i en koalitionsregering kunde göra som Trump och välja medarbetare helt fritt.

Jag tror inte att något av sjuklöverpartierna skulle kunna välja en sådan strategi. Deras ledare är inte starka nog att köra över sina partiapparater och i stället välja oberoende personer. Men Jimmie Åkesson skulle kanske ha en chans att lyckas.

För sverigedemokraterna tror jag att detta skulle vara ett vinnarkoncept av flera orsaker.

För det första skulle de korrekta eller falska – jag vet inte vilket – anklagelserna om att partiet har bruna rötter få minskad tilltro och relevans om partiet går ut och säger att de kommer att bemanna exekutiva positioner med folk som inte tillhör partiet.

För det andra skulle hela idén dra som en frisk fläkt genom nationens politiska liv. ”Se här, ett parti som tar politikerföraktet på allvar och vidtar trovärdiga åtgärder mot den politiska klassens konsolidering.”

För det tredje tror jag detta vore fördelaktigt även för de sverigedemokratiska partigängarna. De kanske inte får bli justitieministrar, men de kan glädjas åt att få alltfler mandat i riksdagen och andra politiska församlingar när väljarna belönar partiet för nydaningen. (Partigängarna må ha bruna rötter, men det gör inte så mycket för riksdagsledamöter är lydigt folk som låter sig styras av regeringen.)

Men så kommer det alltså inte att bli.