Patrik Engellau

”Jag tänker” säger man lite obetänksamt för man tänker ju inte själv. Man upptäcker tankar som kroppen producerar åt en. Es denkt in mir, sa Nietzsche, något tänker i mig.

Det mesta tänkandet sker i det undermedvetna och drivs av krafter som man inte säkert vet något om. Föreställ dig att du fördelar ditt undermedvetna över hela Stureplan och vandrar runt med en ficklampa som lyser upp en kvadratmeter åt gången. Den kvadratmetern är ditt medvetande. Att tänka är att lysa på en kvadratmeter av det undermedvetna. När du flyttar ljuskäglan känns det som om du kommit på något nytt.

Processen påminner om peristaltiken. Krafter som man inte kontrollerar utför ett angeläget arbete i kroppen och åstadkommer något man har anledning att glädjas åt. Fekalier och idéer, även de förnämsta och mest nobelprisbelönade, är båda resultat av den livskraft som verkar i oss utan vår styrning.

En spännande fråga som man kan ägna sig åt om man inte har något nyttigare att syssla med är naturligtvis varför det undermedvetna, som ibland framträder som en upplyst kvadratmeter för vårt medvetna tänkande, tar den form det faktiskt tar.

Låt mig peka på två väsensskilda och sannolikt motstridiga svar från två olika tänkare, Freud och Marx.

Freud hade sin särskilda teori som handlade om att det undermedvetna styrdes dels av den enskildes i allmänhet bortglömda – ”bortträngda” – upplevelser, ofta av traumatisk karaktär typ att man velat lägra sin morsa (oidipuskomplexet), dels av en del generella företeelser typ penisavund. Den psykoanalys som uppfanns av Freud och hans efterföljare handlade om att en patient skulle ligga på en soffa och pladdra fritt och därmed avslöja kvadratmeter efter kvadratmeter av sitt undermedvetna och att analytikern på detta underlag skulle kunna ställa patientens individuella diagnos.

För Marx var tänkandet inklusive det undermedvetna bestämt av produktivkrafterna och produktionsrelationerna eller närmare bestämt maktrelationerna i samhället. Samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi, sa han. Proletariatets undermedvetna styrdes av kapitalistklassens önskemål. När proletariatets tänkande ficklampa lyste på det undermedvetna så kunde den därför inte upptäcka något annat än kapitalets tankar. Marx kallade detta ”falskt medvetande”. (Det är ungefär som när jag argumenterar att den svenska medelklassen har ett falskt medvetande och ofta tänker politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets tankar. Jag har snott denna tankefigur från Karl Marx.)

Nietzsche, för att inte bara inleda, utan också avrunda med honom, hade en helt annan vinkel. Till skillnad från Freud och Marx ansåg han sig inte komma med någon vetenskaplig och slutgiltig korrekt sanning, utan argumenterade i stället att det inte fanns någon sanning på den här punkten. Det fanns tolkningar som i sin tur kunde tolkas. Psykoanalytikerns påstått vetenskapliga diagnos kan i sin tur tolkas och denna tolkning kan också tolkas och så vidare i all oändlighet. Även Marx analys, som hade lika självsäkra anspråk på vetenskaplighet som Freuds, kan med Nietzsches synsätt analyseras vidare och vidare in i oändligheten.

Själv har jag en bättre teori om det undermedvetna än dessa filosofer. Tänk på djur. Även de har nog ett undermedvetande. Detta undermedvetande styrs av en enda fråga när djuret upptäcker världen, nämligen ”Går det att äta?”. På motsvarande sätt letar vårt undermedvetna hela tiden efter synsätt, tankar och föreställningar som undermedvetandet bedömer gynnar våra personliga livschanser. Undermedvetandet vill tjäna sin värdkropp och önskar att den ska ha det bra även om en del undermedvetanden är strulande misslyckanden.