Patrik Engellau

Var och en som passerat femtio års ålder har egen erfarenhet av historiens vingslag. Det är inte bara att nya prylar lanseras och stadsbilder förändras utan också, ännu mer genomgripande, att nya idéer och synsätt slår igenom.

Ofta ruskar folk på sig av nyheternas obehag – tänk på den före detta svenska kommunikationsministern Ines Uusmann som hävdade att Internet nog var en dagslända, en ”fluga” – ty hur modern, hip, flexibel och nyhetsbejakande människan än anser sig vara finns en konservativ instinkt hos alla om inte för annat så för att det är jobbigt att anpassa sig hela tiden. Själv har jag kommit på mig med att negligera starka intellektuella strömningar såsom genustänkande och identitetsideologier eftersom jag utgått från att sådana dumheter aldrig skulle kunna slå rot på allvar. Och se vad som hänt medan jag vänt bort blicken i några decennier!

Jag har sedermera insett att det som pågått medan jag tittat bort har varit historien. Den tar aldrig paus, den vilar aldrig. Filosofen Friedrich Hegel menade att historien styrs av en välvilligt sinnad Världsande mot ett högre mänskligt mål som när Hegel skulle precisera sig lite närmare visade sig vara den framväxande preussiska staten.

Att Hegel kunde tro på en bevågen Världsande berodde nog på att hans epok, åren kring förrförra sekelskiftet, i många stycken var en löftesrik tid. Historien höll på att förbereda sig för de materiella, kulturella och sociala stordåd som nu, fruktar jag, i Västerlandet för ett bra tag sedan har passerat sin kulmen och nu rutschar mot en förvirringens och oordningens epok.

Om vi studerar västerlandets historia sedan det förra millenieskiftet upptäcker vi två särskilt förvirrade och oordnade epoker, nämligen renässansen och upplysningstiden (där den senare alltså stod i full blom när Kant upptäckte den välmenande Världsanden).

Jag har i historieboken På spaning efter Moder Sveas själ, som kom för trettio år sedan, kallat dessa förvirrade och oordnade epoker, som tycks komma med ungefär 250 års mellanrum, för ”sökperioder” eftersom mänskligheten just är förvirrad och förbereder sig för en utveckling i en ny och okänd riktning. En gammal, alltmer kraftlös ordning går i graven och en ny formerar sig för att ta över kommandot.

Det som kännetecknar såväl renässansen som upplysningstiden är den snabba intellektuella blomstring som sker. Så här lyder en typisk beskrivning av renässansen på en webbsida jag hittade:

Renässansen följer på medeltiden och är en period då man sätter människan och hennes kunskap i centrum, hennes livslust, nyfikenhet och upptäckarglädje. Man intresserar sig för naturen, vetenskapen som metod att förstå naturen och tror på utveckling. Kyrkan får mindre betydelse och vetenskapen värderas högre.

Upplysningstiden brukar beskrivas på ungefär samma sätt, kort sagt som en andens och intellektets storhetstid.

Är då allt till det bästa? Det tror jag inte. Dessa epokers betydelse framträder först i efterhand. Medan det pågick var det nog rörigt, svårgripligt och oordnat, ungefär som att ett renoverat hus säkert är vackert när jobbet är klart men outhärdligt att bo i medan det pågår. Jag tänker ofta på den svenska upplysningstiden, som i vår historieskrivning kallas frihetstiden. När Karl XII föll förintades en hel samhällsordning. Ett centraliserat och trots allt rätt välordnat system bröt samman och ersattes av villervalla och korruption, kreativt för några, kanske, men nog så obehagligt för de flesta.

På lång sikt kan det nog bli bra, men som Keynes påpekade är vi alla döda på lång sikt.