Patrik Engellau

Jag förmiddagsfikar på en backrestaurang i Åre och hamnar i bord med ett ungt par från Katrineholm.

”Katrineholm?”, säger jag, ”där ska ju vara så mycket migranter. Hur går det?”

Han visar sig jobba på ICA. Han polisanmäler något hundratal snattare i månaden, mest romer och somalier. ”De snor energidrycker och tandkräm”, förklarar han, ”saker som är lätta att sälja vidare. Polisen gör inget, så snattarna kommer snart tillbaka och skäller mig för rasist.”

Jag frågar vad de etniska katrineholmarna tycker om det där. ”Ja, det finns visst något medborgargarde, Soldiers of Odin eller vad de heter”, svarar han, ”men jag tror folk är rädda att ha med nazister att göra.”

”Är Soldiers of Odin nazister?”, frågar jag. ”Jag vet inte”, svarar han.

Hon jobbar inom skolan. ”Det går inte en dag utan att vi har polisutryckning”, säger hon. ”Grundproblemet är somaliska klaner som bråkar med varandra. Unga killar slåss i klassrummen. Det går inte att tänka att läraren ska gå emellan. Föreställ dig några dussin – eller ibland flera hundra – ilskna killar i yngre tonåren. Det är bara att ringa på polis.”

”Varje dag?”, kontrollfrågar jag. ”Varje dag”, bekräftar hon. Jag undrar i alla fall, tyst, om det kan vara så många, men jag är som sagt ytterst misstänksam mot allt.

”Finns det inte trots allt en majoritet av hyggliga normalsvenskar som tycker att vafan! nu tar vi inte det här längre, det är ändå våra barns framtid det handlar om”, undrar jag.

”Vad ska de göra?”, suckar hon. ”Om det finns en sådan majoritet så står inte kommunen på deras sida. Det finns hela tiden risken att man blir stämplad som fascist.”

”Jag trodde det där hade blåst över och yttrandefrihet utbrutit”, säger jag, ”i varje fall sedan något år tillbaka.”

”I Stockholm, kanske”, säger hon. ”Men inte i trakterna kring Katrineholms centrum.

En man som visar sig vara pensionär från Bromma bryter in i samtalet. ”Ingen medborgare har någon tillförlitlig helhetsbild”, säger han. ”Man vet ju inte säkert om man är nazist. Man vet ju inte om man kanske bara sprider råttan i pizzan-skrönor.”

”Men Herregud”, säger jag, ”hela tiden polisutryckningar till skolan i Katrineholm! Och om inte det är sant så vet man väl i alla fall i en småstad? Är det någon etnisk svensk som är förvånad över sådana här händelser?”, frågar jag Katrineholmsparet. De skakar på huvudet.

”Det skulle behövas information”, säger Brommapensionären. ”Journalisterna gör inte sitt jobb. Hur ska medborgarna veta hur det ligger till när media fuskar med sitt arbete?”

Hur ska man tolka situationen? Så här tror jag i sex punkter.

1. Vid det här laget ”vet” vi vad som pågår i landet och att det blir alltmer bekymmersamt.

2. Vi avstår från att utnyttja de medel demokratin ställer till förfogande för bekymrade medborgare, till exempel rätten att påtala problemen och föra liv, den så kallade yttrandefriheten, om inte annat så inför det närmaste civila samhället till exempel vid förmiddagsfikat på Åres backrestauranger. I det just redovisade fallet förekom alltså ett undantag från denna punkt 2. Min hypotes är att det numera är mycket mindre farligt att bryta mot punkt 2 än folk tror.

3. Skälet till avståendet enligt punkt 2 är den till helt nyligen helt realistiska skräcken för brunstämpling av den som tror på demokratin och använder dess metoder, det vill säga ägnar sig åt yttrandefrihet.

4. Ett alternativt skäl till avståendet är svenskens mycket starka bundenhet vid auktoriteter. Vi tror inte att demokratiska rättigheter såsom yttrandefriheten gäller i allmänhet, utan bara sedan överheten i varje enskilt fall bedömt att rättigheten lämpligen kan utövas. Vi törs egentligen bara säga sådant som politiker och mediaetablissemangspersoner genom egna göranden och låtanden uttryckligen lämnat sitt tillstånd till. Det är skillnad på åsiktsfrihet enligt regeringsformen, där den finns, och i verkligheten, där den manifesteras som en avsmalnad åsiktskorridor som är godkänd av makten.

Brommapensionären nöjer sig för övrigt inte med att kanske mer perifera tyckarpersonor som Per Gudmundson, Alice Teodorescu och Mohamed Omar banat väg, han tycks dessutom kräva att sådana tungviktare som Stefan Löfven och Annie Lööf ska säga samma sak för att han själv ska våga framföra motsvarande budskap. Då är man försiktig.

5. En mer burdus person än jag skulle kunna klassificera detta alternativa skäl som ren feghet. Men jag vill inte göra det, för jag vet med vilken isande kraft ett enhetligt, homogent och legitimt samhälle som det svenska kan döma misshagliga personer till utanförskap. Det handlar såklart inte om att ”döma” i statliga domstolar utan om det civila samhällets så mycket hårdare förkastelsedom som innebär att den ”dömde” kanske får sitt hyresbidrag och försörjningsstöd, men inte får mänskligt erkännande av en enda levande varelse och därför tvingas tillbringa livet som förskjuten, biltog, fredlös levande död.

6. I takt med den mentala islossning som pågår – den svenska glasnost – övergår den en gång begripliga rädslan för brunsmetning alltmer till renodlad feghet.