Lennart Bengtsson

Till skillnad från djuren har människan en enastående förmåga att föreställa sig allt tänkbart vilket är till stor hjälp men också en källa till oro. Skickliga militära strateger eller framgångsrika finansmän tänker säkert igenom ett stort antal möjligheter för att vara beredda på oväntade eller oförutsägbara händelser. De som lyckades klara sig i den senaste finanskrisen 2008 tillhörde säkert den kategori individer som låtit fantasin utmåla ett antal möjliga händelseförlopp. Ett land som är mästare på strategiskt tänkande är Kina som med stor skicklighet manövrerade ut Sovjetunionen och numera också, som det ser ut, effektivt manipulerar USA.

Till vår egen förmåga att oroa oss kommer också alla utifrån kommande impulser. Hur mycket oroar vi oss inte för vad som kan negativt påverka hälsan, vara skadligt för klimatet eller för vad som kan komma att drabba oss, våra närmaste, nationen eller jorden med dess nuvarande liv. Det går säkert knappast en dag i en människas liv då hon inte oroar sig för något. De flesta för sig själva eller sina närmaste, andra för elefanterna eller vargarnas framtid eller för klimatändringarna. Andra oroar sig för vad som skulle kunna hända stackars tiggande romer eller olyckliga migranter som flyr från MENA-länderna om inte vi kan ta hand om dem och så vidare i oändlighet.

Vad som anses farligt att konsumera varierar från tid till annan. Min hustru oroade sig ständigt att mina frukostägg skulle vara skadliga för hjärta och blodtryck med det var innan man hade kommit fram till att ägg visst var hälsosamt. Jag brukade hänvisa till min 100-årige morfar som åt minst ett ägg till frukost varje dag. Jordens äldsta människa på 117 år berättade nyligen att hon varje dag åt två råa ägg och ansåg att detta bidragit till hennes aktningsvärda ålder.

Andra oroar sig fördärvade över radioaktivitet och en känd kärnkraftsmotståndare, jag tror det var Maj Wechselmann, framhävde för en tid sedan att hon inte kunde tänka sig bo inom 300 km från närmaste kärnkraftverk. Inte ens efter 63 år med svensk kärnkraft har ett enda dödsfall kunnat kopplas till kärnkraften medan samtidigt runt 300 svenskar drabbas av malignt melanom varje månad, till stor del en följd av omåttligt solande i när och fjärran. Vem varnar tillräckligt för den farliga solen? kan man fråga sig. Där är ju uppenbarligen även Tage Danielssons sannolikhet enormt mycket högre än att råka illa ut i solbadandet jämfört med att kvällspromenera eller dansa vals kring Studsvik eller Forsmark.

Det som har dominerat under de senaste decennierna har varit att framställa allt vad människan gör som skadligt medan däremot allt Naturen står för som gott. Varje morgon som jag öppnar min smörbytta påminns jag om detta. Inte ett ord om farliga jordbävningar, vulkanutbrott, giftsvampar och eksemframkallande växter. För att inte tala om människoätande isbjörnar som beskrivs av media som ett slags gulliga jättenallar som vi måste ta oss an och skänka pengar. Dessa lever faktiskt väl idag och fortsätter att öka i antal och hotas endast av överdriven jakt.

En hotande klimatförändring finns nog ändå på toppen av skrämselberget. En långsamt framskridande sekulär uppvärmning som vi hittills har sett är inte dramatisk nog för att aktivera en skeptisk allmänhet. Av denna anledning har media, aktivister och flertalet politiker gjort sitt yttersta för att leta upp hemska väderhändelse i syfte att i god jesuitisk anda gör klart för den tveksamma, tvivlande och skeptiska allmänheten att situationen är mycket värre än den förefaller vara. En av mina amerikanska kollegor, professor Roger Pielke Jr presenterade för den amerikanska kongressen för tre år sedan att det inte fanns någon indikation att extremväder ökat.

För detta fick han fan av ingen mindre än president Obamas vetenskaplige rådgivare, John Holdren, och drevs till att sluta sin värdefulla forskning och söka andra mindre kontroversiella och mindre jesuitiska områden. I så motto skall man inte beklaga en ny administration i Washington då risken ändå minskar att samma slag av vetenskapligt förnekande skulle kunna bli fallet.

Man kan kanske i detta sammanhang hänvisa till OAs skämtteckning om den stackars utslitne arbetaren som bad chefen om löneförhöjning. Här skall det inte bli högre lön, svarar den dominante chefen, här skall vi slå av i stället. Det gör det samma, blev svaret, bara det blir en ändring.