Patrik Engellau

Den här debattsajten har tagit sig det kaxiga mottot ”Här skapas samtidens självförståelse”. Jag har hittat på det själv. Men varje dag plågas jag av känslan av att det inte finns så mycket självförståelse, i varje fall inte hos mig.

Detta kalenderåret 2016, som så snart brinner ut, har kastat upp två samstämmiga och samtidigt oväntade men troligen, om man får framtidsgissa lite, epokgörande händelser: Brexit och Trumpsegern.

Det begriper jag inte. Det är inte så att jag inte emotionellt kan känna att detta är kittlande sensationellt och kanske välgörande (eller möjligen tvärtom). Men jag förstår det inte. Jag förmår inte lägga fram en förklaring till dessa tilldragelser som jag själv tycker håller måttet.

En sak som gör mig välvilligt stämd mot nyheterna är att de inträffat i de två överlägset ledande länderna i världen i grenar som civilisation, utveckling, vetenskap, rättvisa och demokrati, nämligen England och USA. Du kanske invänder att Brexit och Trump är själva negationen av allt det där fina, men jag är inte så säker. När USA introducerade demokratin i den moderna världen förfasade och oroade sig makthavare i länder som Sverige för vad som kunde hända om det okunniga folket skulle få inflytande. Det gick trots allt ganska bra. Därför bär det emot att återuppliva och hänge sig åt det fördemokratiska folkföraktet.

Detta är ingen struntsak. Om någon sorts motsvarande svårförståeliga, politiskt omvälvande, händelser inträffat i Italien och Portugal, vars enda egna politiska innovation i modern tid har varit fascismen, så hade jag väl varit mer avogt inställd redan från start. Men nu kommer de från de tre senaste seklens klarast lysande stjärnor. Vem är jag att racka ned på dessa stjärnor när de återigen gör det som gjort dem så framgångsrika, nämligen litat till folket?

Däremot blir jag skeptisk av att det som sker är så otydligt. Betydelsefulla historiska förändringar brukar förutskickas av tänkande, debatter, pamfletter, filosofi, helt enkelt intellektuell verksamhet som stöter och blöter och argumenterar (och vars protagonister ofta brutalt bestraffas av rådande makthavare). Så var det med liberalismen, upplysningen, vetenskapen och yttrande- och trosfriheten. Inför Brexit och Trump kom inga intellektuella förvarningar vad jag kunde upptäcka. Plötsligt bara två oväntade fullbordade fakta. Skumt. En sorts kupper från källarvalven?

Kanske är det så enkelt som att dessa två ledande anglosaxiska länder har tröttnat på sin gamla ledarroll som de bara får skäll för. Kanske vill de bara lägga av den vite mannens börda (läs Kiplings oförglömliga dikt här). Först har England tagit ansvar för civilisationens fortskridande och inrättat Pax Britannica men för detta bara fått otack. Sedan har USA tagit stafetten med Pax Americana och garanterat den fria världens frihet men bara lönats med otacksamhet och motvilja. (Jodå, jag vet att amerikansk utrikespolitik har varit helt snurrig åtminstone sedan anfallet mot Afghanistan, men det tänker nog inte amerikanerna på.)

Det går att begripa om anglosaxarna – storebror USA och lillebror England – har tröttnat på att ta skit från en hel värld och börja tänka mer helhjärtat på sig själva. Om du säger att det är just det de gjort hela tiden så säger anglosaxarna kanske att från och med nu gäller andra regler, om ni, fega och snåla allierade, tror att Förenta Staternas flotta ska komma och rädda er från ryssen så kan ni känna er blåsta om ni inte betalar försäkringsavgiften. Anglosaxarna kanske bara är trötta på att betala andras fria luncher.

För ett land som Sverige, till exempel, kan det vara dags att börja ta ansvar även för sin egen utrikespolitik. Sverige har länge förfäktat underligheter typ alliansfrihet och feminism i de utrikes ärendena i trygg förvissning om att USA ändå skulle rädda oss om något gick på tok. Nu kanske det blir slut på det. Om USA drar sig tillbaka kanske till och med Sverige fattar att det är dags att nyktra till.