Patrik Engellau

Brasilien genomgick en mycket dramatisk period under andra hälften av 1800-talet. Sa jag dramatisk? Vilket ynkligt och svagt uttryck! Det handlade om en förskräcklig konvulsion, en omvandling i grunden, en total förändring av ekonomins fundament.

Basen för den brasilianska ekonomin var slaveriet, först av indianer, sedan alltmer av afrikanska svarta. Arbetskraften i landet bestod av slavar. Utan slavar hade det inte funnits någon produktion, i varje fall ingen kommersiell produktion. Utan slavar hade det bara funnits fattigt självhushållningsjordbruk. (OK, man kan tänka sig en annan värld där Brasilien i stället hade utvecklats som Nordamerika, men nu tänker jag inte på det.)

Under 1800-talets andra hälft avslutades slaveriet gradvis. Nationens grund raserades. Så enkelt var det, så genomgripande, så skrämmande för det etablerade samhällets försvarare och så svårbegripligt för en nutida betraktare.

Det började år 1850 när en ny brasiliansk lag stiftades, efter påtryckningar från England, som förbjöd import av afrikanska slavar och därmed de nödvändiga leveranserna av arbetskraft. År 1871 kom sedan ”Den fria livmoderns lag”, som stipulerade att slavars barn skulle vara fria. År 1888 kom ”Guldlagen” som frigav alla återstående slavar.

Vid det laget höll Brasilien på att byta utvecklingsmotor. På 1700-talet hade guld- och diamantutvinningen i delstaten Minas Gerais varit ekonomins drivande kraft. Men guldet tog slut och ekonomin tillbakabildades under några årtionden till dess att en ny jordbruksindustri började växa som tycktes kunna återskapa en internationell tätplats för Brasilien som kommersiell jordbruksnation efter 1600-talets sockerekonomi, nämligen kaffet.

Kaffeproduktion kräver arbetskraft. Mycket arbetskraft, särskilt under de första åren medan kaffeplantorna förbereder sig för att ge frukt, kort sagt under den period när arbetskraften i Brasilien blev alltmer uttunnad.

Läsare! Jag vet vad du tänker. Vad är problemet? frågar du dig. Den ena dagen är den svarte slav och nästa dag fri arbetare, vad är det med det? Det naturliga är förstås att den nyss frigivne arbetaren etablerar sig som fri lönearbetare, vilket är gynnsamt för alla eftersom, vilket vi har lärt oss i skolan, den frie arbetaren är mer produktiv än slaven.

Läsare, bered dig på en överraskning. Skolan berättade inte hela sanningen. Den frie arbetaren är mer produktiv, visst, men den frie arbetarens mentalitet är inte slavens mentalitet och mentaliteter och kulturer ändrar sig bara långsamt och bara på det trista viset att representanter för gamla synsätt dör undan och ersätts av generationer med andra uppfattningar (vilket kan ta åtskilliga generationer om den gamla kulturen fortsätter att existera). Det betyder att den befriade slaven fortsätter att vara slav eftersom kulturer och mentaliteter är starkare än ekonomiska incitament (som i sin tur är nästan lika starka som moderskärleken, den kanske mest kraftfulla mänskliga driften).

Läsare, föreställ dig en slavs situation och incitament. Här litar jag på Darcy Ribeiro, författare till Det brasilianska folket, ett verk som ingår i landets historiografiska kanon. Den svarte slaven, säger Ribeiro, ”var till följd av all sin erfarenhet inställd på att kämpa emot att förslitas i arbetet, vilket han på alla sätt strävade efter att bespara sig i syfte att skydda sig själv”.

Ett annat och råare sätt att uttrycka samma observation kunde vara att säga att slaven, med tanke på att han var ett kapital som ägaren inte ville riskera att förlora och därför skulle få mat oberoende av sitt produktionsresultat, saknade anledning att anstränga sig i arbetet.

Läsare, du frågar återigen vad är problemet. Varför skulle inte slavens beteende förändras i enlighet med de nya ekonomiska incitamenten i och med att han blev fri? Skulle han inte, som mänsklig varelse, lockas att producera mer i syfte att tjäna mer? Lyssna till Ribeiro:

Den frigivne slaven etablerar sin existens som fri arbetare mot bakgrund av de tänkesätt som betingats av hans tidigare situation. Hans oundvikliga reaktion är att minska kravet på disciplinerat arbete till det minimum som krävs för att tillgodose hans mest elementära behov. I denna situation kan han inte påverkas av någon stimulus som lovar bättre belöning. Hans grundläggande önskan är att värna sin sysslolöshet och rekreation… Den forne slaven återtar arbetet som fri lönearbetare genom att utföra det med ännu lägre produktivitet än vad han tidigare åstadkom som slav.

Det tar tid, säger Ribeiro, innan de ekonomiska incitamenten övervinner och dominerar den medfödda och inlärda mentaliteten:

Först senare generationer lyckas skapa en annan självbild och blir, genom att de föds fria, förmögna till ökad energi och ambition.

Stackars plantageägande storjordbrukare i kaffebranschen inför denna enorma potentiella efterfrågan med så lite arbetskraft att hantera situationen! Vad göra?

Med den brasilianska statens hjälp startades ett projekt för att importera europeisk, framför allt italiensk, arbetskraft i syfte att tillgodose kaffeplantagernas behov av arbetskraft. ”Statarna skrev kontrakt i Europa om gratis resa med familjen, garanti för det första årets leverne samt en plätt jord för den egna livsmedelsförsörjningen”, skriver Ribeiro och fortsätter: ”Med en vidare föreställning om sina möjligheter och i medvetande om de bättre möjligheterna som lönearbetet erbjöd producerade immigranten mer och bättre. Några lyckades efter några år, tack vare sin sparsamhet, att frigöra sig från sin tillvaro som statare och blev i stället småföretagare”.

Läsare, märkte du? “Tack vare sin sparsamhet”. Vad innebär detta om inte ett kulturellt drag, en värdering, något som sitter i huvudet?

Italienska statare åstadkom något som frigivna afrikanska slavar inte lyckades med. För en rasist är detta lätt att förklara. Men för oss som inte är rasister är det nödvändigt att söka andra svar i den enorma kraften hos ärvda kulturer och värderingar.

Kulturella värderingar som sitter i huvudet eller ekonomiska incitament som etableras utifrån, vilka är de starkaste? Läsare, fundera på det.