Patrik Engellau

Rubriken betyder ”förolämpa medelklassen” på franska och det var ett stridsrop och dagordning för många intellektuella vid 1800-talets slut. Författare som Oscar Wilde, Charles Baudelaire och Arthur Rimbaud engagerade sig entusiastiskt för detta ändamål. Poeter och konstnärer anslöt sig till gruppen De Dekadenta, rökte hasch och opium och experimenterade med vad som då kallades ”sexuella perversiteter”, allt i syfte att reta borgarna genom att bryta mot vad dessa betraktade som anständighetens heliga regelverk.

Såklart att varje ny generation testar gränser och spränger tabun. Viljan att genera borgarna och skapa en ny stil blev så småningom den konst av dadaister, futurister och surrealister som idag kan säljas för hundratals miljoner kronor per tavla.

Hur reagerade då medelklassen på provokationerna? När jag säger medelklassen menar jag det civila samhälle som styrdes av medelklassvärderingar och den stat som också styrdes av den sortens värderingar vare sig staten kallade sig borgerlig eller socialistisk. Jag tror att man kan identifiera två typer av reaktioner.

Den första reaktionen bestod av protester, avståndstaganden från provokatörerna och krav på sanktioner mot de konstnärliga nidingarna. Den reaktionen förkroppsligades av Adolf Hitler och blev regelrätt statlig tysk politik omedelbart efter nazisternas maktövertagande 1933. Det inrättades förbud mot ”entartete Kunst”, alltså ”urartad konst” eller ”degenererad konst”. Kulturmyndigheten Reichskulturkammer bedömde konstverkens halt och kunde utdöma yrkesförbud för konstnärer som ansågs ha modernistiska eller avantgardistiska böjelser.

Den andra reaktionen inträffade i mer civiliserade demokratiska länder som Sverige och England. Avantgardisterna må ha ansetts för oförskämda dårfinkar av många samhällsbevarare, men de fick för de mesta hållas utan straff även om de gjorde skandal. Ibland slog visserligen samhället tillbaka som när konstnären Anna Odell för ett tiotal år sedan låtsades planera ett självmordshopp från Liljeholmsbron i Stockholm för att provocera staten och för detta tilltag dömdes till 50 dagsböter eller som när Oscar Wilde fick fängelse för homosexualitet (eller egentligen för att han inte kunde hålla sin läggning för sig själv utan trumpetade den från hustaken). I övrigt var det civila samhället och staten dock toleranta och rentav roade av provokationerna, framför allt sedan de anstötliga konstverken började gå upp i pris.

Även vår tid kännetecknas av en vildsint lust hos många intellektuella, till exempel konstnärer och journalister, att förolämpa medelklassen. Förolämpningarna manifesteras inte så mycket i olika slags för medelklassen stötande konstverk – på den punkten har medelklassen blivit immun eller rentav aktiv anhängare av det slags konst som Goebbels skulle ha peststämplat – utan i det ständiga artikulerandet av idéer som bryter mot och kränker civilsamhällets värden och tycks medelklassen så urbota korkade och enfaldiga att medelklassen kippar efter andan och undrar om den har blivit förflyttad till en främmande planet. Jag tror detta är syftet med propagandan. Medelklassen ska känna sig så osäker och förvirrad att den upplever sig existera i ett främmande territorium där dess värden inte gäller utan en annan sorts verklighet framgångsrikt har tagit kommandot.

Typ att det finns lika många kön som det finns människor på jorden, att lugn och ordning inte behövs i skolan, att den som inte är född idrottsman befinner sig i ”motoriskt utanförskap” och kan behöva särskild terapi, att vita människor, särskilt vita män, har en obetalbar skuld till hela världen, att den som sköter sig, tjänar pengar och betalar skatt har en gränslös skyldighet gentemot dem som inte gör det. Inför sådana uppfattningar, som faktiskt är förolämpningar mot medelklassen och dess tänkande, börjar medelklassen fundera på att emigrera (ibland enligt principen ”jag tänker flytta till ett land där det inte finns några invandrare”).

Men den här gången är epateringen av bourgeoisien annorlunda, fundamentalt och avgörande annorlunda. Den här gången är den ett dödligt hot mot medelklassen, ty den här gången står staten inte längre på medelklassens sida, utan på provokatörernas.

En vetenskaplig studie jag skulle vilja göra handlar om hur många av medelklassens vedersakare som är finansierade av staten. Jag menar inte bara konstnärer och journalister (de senare via presstöd), utan även stormtrupperna av gatuaktivister. Jag törs slå vad om att även dessa lever av någon sorts bidrag från Arbetsförmedlingen eller något kulturbidrag från landstinget eller Allmänna arvsfonden.

Den här gången utmanas inte medelklassen bara av en relativt ofarlig grupp av uppstudsiga och retsamma skönandar, utan också av den målmedvetna staten som satsar oändliga summor på försvaret, alltså inte Sveriges territoriella försvar, utan försvaret av det pk-ideologiska politikerväldets maktposition.