I ett tal i det brittiska parlamentet 1826 myntade politikern John Hobhouse frasen His Majesty’s Loyal Opposition. Lojal opposition har sedan dess förklarat demokratins innersta väsen: oppositionspartiers rätt att hätskt motsätta sig en sittande regerings handlingar samtidigt som man accepterar den sittande regeringens rätt till makt.

Utan denna princip skulle våra demokratiska system helt haverera och våra samhällen backa till tider när politiska meningsskiljaktigheter ledde till revolutioner och maktskiften verkställdes genom lönnmord.

I efterdyningarna av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet tycks den progressiva vänster som fortsätter att protestera mot Trumps legitimitet ha glömt bort att efter valdagen så ska kampanjerna omvandlas till en lojal opposition.

Istället härjar och skriker de som småungar när lördagsgodiset ska fördelas rättvist och allt inte ges till just dem. Som när Cathy Renna i Huffington Post den 10 november menade att en röst på Trump utgjorde ett ”hatbrott”.

I Sverige har journalister inte varit bättre. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har under hela valcykeln skrivit negativt om Trump. Och efter Trumps seger kom ingen gratulation, istället skrev Wolodarski dagen efter valet att de amerikanska väljarna ”utsett en president, som gjort till sitt signum att spotta på den demokrati som precis gett honom nycklarna till Vita huset”.

Och vidare:

Valet av Donald Trump är en katastrof för alla som tror på en öppen och demokratisk värld, förankrad i de mänskliga rättigheterna.

Och vidare var Trumps seger ”ett svidande nederlag för den liberala demokratin”. Och i slutet av artikeln skriver han:

Demokrater i alla länder måste gemensamt stå upp mot hetsen och hatet … Vi kan inte låta det mest grundläggande svepas bort med vindarna från Trumps seger.

Och Liberalen Birgitta Ohlson som hejade på Hillary skrev:

… det är sorgens natt här i Washington. Besvikelsens morgon hemma i Stockholm. En tomhet globalt. En oro över vad en president som retoriskt spritt hat/sexism/islamofobi/antisemitism/rasism/fördomar/säkerhetspolitisk osäkerhet under valkampanjen i en farlig politisk cocktail som ingen nu vet hur den kommer att blandas i praktiken.

I presidentvalet 2008 höll jag på John McCain. Jag hade konsekvent stött McCain sedan 2006 och ansåg att Irak skulle gå åt skogen om en demokrat blev president. Men när Barack Obama väl vann, svalde jag hårt och skrev följande:

Obama har gjort en enorm bedrift som är värd all heder; en ung senator utan rik släkt, utan en politisk dynasti i ryggen – och dessutom en afro-amerikan, tillhörande USA:s största och historiskt mest utsatta minoritetsgrupp – som i primärvalet lyckades besegra en av USA:s främsta politiska familjer, och i det allmänna valet besegrade en av hela USA erkänd krigshjälte, och en av USA:s mest erfarna senatorer.

… Likväl känns det inte helt lätt att se den presidentkandidat som jag hoppats på sedan 2004 och konsekvent stött sedan 2006 förlora … Men även om McCain inte vann presidentvalet – så vann han så mycket annat för USA:s räkning: när alla var emot honom förklarade han att han hellre förlorade ett val, än såg USA förlora ett krig.

… när dammet lagt sig, och kampanjretoriken glömts bort – så kommer man fortfarande att minnas John McCain som krigsfången som återvände, som aldrig blev bitter – som satte sin nation först och som gav sitt liv till det land han älskade.

I denna stund är senator John McCain därför en man hela det amerikanska folket bör ge sin djupaste tacksamhet – medan senator Barack Obama i denna stund är den man som bör motta de varmaste gratulationer.

När det verkligen gällde för mig, uppvisade jag som USA-vän just det lojala oppositionstänkande som Peter Wolodarski och Birgitta Ohlson inte klarade av att visa när det verkligen gällde för dem. Jag lade bort den hätska kampanjretoriken och de mest elaka nidbilderna av Obama och valde istället att betona det positiva som jag var övertygad om att amerikanerna som stödde honom röstat för. Wolodarski och Ohlson fortsatte istället driva sin kampanj av skrämselretorik och på så sätt elda på de krafter som inte förstår demokratins faktiska spelregler. De agerade mycket dåliga föredömen.

Sverige behöver ha en god relation med USA. Men det får vi inte om vi inte ens klarar av att uttrycka respekt för USA:s system och dess väljare när kandidaten från det parti vi ogillar vinner presidentval.

Sverige har många journalister och politiker som föredrar Demokraterna. För vår viktiga relation med USA:s skull så behöver de lära sig mer om detta med lojal opposition.

Ronie Berggren, konservativ debattör som leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com).