Patrik Engellau

Jag har alltid varit skeptisk mot den vanliga föreställningen att man tänker med hjärnan. Det stämmer liksom inte med mina erfarenheter. För mig känns det mera som att uppfattningar och åsikter formuleras på något märkvärdigt sätt av hela kroppen, kanske särskilt magen, och att hjärnan först därefter kopplas in med uppgift att göra sin specialgrej, vilket är att utveckla oantastligt logiska argument för att kroppens uppfattningar är korrekta.

Antag till exempel att medborgaren ska ta ställning till påståendet ”Sänkta arbetsgivaravgifter för ökad sysselsättning” eller frågan ”Migrantstopp nu?”. Hur går hon då till väga för att skaffa sig en övertygelse? I teorin förmodas hon rådfråga den kunskap som antas finnas lagrad i hennes hjärna efter inhämtad gymnasiekompetens och, om inte det räcker, det överlägsna vetande eller insikt som står att få hos särskilda experter, i vårt tidevarv till exempel vetenskapsmän, i andra samhällen kanske präster eller astrologer eller trollkarlar eller pytior.

I verkligheten, har jag lärt mig, går det inte till på det sättet. I verkligheten närmar sig människan osäkra och svåra företeelser och frågor ungefär som hundar. De sniffar och petar och undrar om företeelsen går att äta. Människan frågar ”vad är bra för mig?” Med det menar jag inte att människan skulle vara fullfjädrad egoist, ty ”bra för mig” kan även betyda ”i överensstämmelse med ett redan etablerat idégods som jag inte tänker ändra på om det inte blir nödvändigt” ungefär som att man gärna prövar en ny sorts okänt skaldjur om man redan blivit förtjust i räkor och hummer.

När beslutet väl är fattat engageras den tjänstvilliga hjärnan, en sorts intellektuell konsult, för att utforma själva förpackningen, alltså jobbet att klä beslutet i sådan mundering att medborgaren med självaktning kan presentera sin uppfattning på den offentliga arena där den kommer att granskas och bedömas enligt samhällets etablerade smak.

Nu behövs det bara en liten korrigering för att allt ska kännas rätt. I verkligheten har beslutet alltså inlett processen. Först därefter har lämpliga motiveringar konstruerats. Men så ska det, enligt gängse tänkande, inte gå till. Det ska vara tvärtom. Därför måste vi, som en sista justering, övertyga oss själva att det intellektuella fundamentet i verkligheten kom först och att beslutet därefter fattats efter moget övervägande av alla tillgängliga fakta och annan relevant kunskap. Sedan kan vi äntligen vara fullt tillfreds med vårt verk och oförskräckt möta världen.

Jaha, säger du kanske, det där var en fin teori, men vad har man för glädje av den? Låt mig ge ett praktiskt exempel. Vi låtsas att både du och jag arbetar på någon myndighet eller storföretag, du är nyanställd och jag har utsetts till din mentor. (Och det jag nu säger är sant, jag har tjugo års erfarenhet av att jobba i sådana organisationer och jag har aldrig märkt att det skulle vara någon avgörande skillnad dem emellan i detta avseende.)

Du har fått till uppgift att utreda, låtsas vi vidare, om organisationen ska etablera sig i Danmark. Av ditt sätt att fundera kring uppgiften inser jag genast att du är ute på de villovägar som din höga utbildning förleder dig att anträda. Du tror att du ska kolla statistik och läsa ekonomiska journaler och affärstidningar och sådant där.

Nej, nej, unge vän, säger jag. Kom alltid ihåg att organisationer består av människor. Ovanför dig finns två eller tre hierarkiska nivåer med chefer. Tror du en sekund att dessa kommer att bry sig om vad du presenterar om det inte stämmer överens med vad de själva tycker? Ifall du hyser några som helst föreställningar om en Sanning som övervinner Tyckandet så kan jag inte hjälpa dig. Gör i stället så här. Be om en intervju med så många som möjligt av dessa höga chefer. Tag med dig penna och papper och anteckna ivrigt allt de säger. Bara det ger dig en bra start i organisationen, ty alla chefer uppskattar artiga och lyhörda ungdomar som uppmärksamt insuper deras erfarenhet. När denna ronda är klar vet du vad organisationen vill. Det ska bli din rekommendation sedan du fnaskat dit några vetenskapliga och logiska argument som verkar övertygande.

Tyvärr måste jag erkänna att den som tillämpar mitt tänkande är som predestinerad att bidra till uppkomsten av Macchiarini-skandaler. Ibland är det lika oförsiktigt att prostituera sig som att inte göra det.