Patrik Engellau

Sigmund Freud var en rackare på att tyda drömmar. Vad skulle han säga om den här som jag hade i natt? Jag såg socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad, född Larsson, framför mig. Hon höll följande föredrag inför sina partikamrater.

Partikamrater. Partiet har gjort en snabbutredning om vad Trump-historien betyder för oss och om hur vi ska hantera den. Det tog inte lång tid för oss att komma fram till att detta, i tillägg till Brexit, kan vara världens käftsmäll mot sådana som vi. Det går trots allt att tänka tanken att svenskarna liksom amerikanerna är missnöjda med oss som styr. Jag säger inte att sådana känslor skulle vara befogade, jag säger bara att vi bör fejsa tanken.

Vi står kort sagt inför ett möjligt problem. Folk tycker en sak och vi tycker en annan. Vi är rätt nöjda med den ordning som vi inrättat och upprätthåller. Vi – och de borgerliga partierna, som ju under de senaste årtiondena har fattat fördelarna med vårt synsätt – tycker det är bra att vi byggt upp en jätteapparat med hur många betydelsefulla och välavlönade poster som helst i ett oändligt antal myndigheter där vi kan försörja oss själva och våra avdankade kollegor och våra påläggskalvar. Vi gillar att Sverige etablerat sig som en humanitär stormakt – tack, Carl Bildt! – så att vi kan glassa runt på internationella konferenser och bo på lyxhotell under världens jubel på svenska skattebetalares bekostnad. Jag lovar, det är jätteschysst att vara med i Säkerhetsrådet! Till dem som hävdar att sådant är oviktigt har jag endast en sak att säga: man lever bara en gång. Även om det bara blir några år i rampljuset så är det värt det. Trots allt, vi betalar ju inte själva.

Såklart vi inte försvarar dagens ordning bara för att den är bekväm för oss, vilket den är, utan i stället för att den är bra för alla som det är synd om och som är svaga, vilket är väldigt många. Om det inte varit för oss så skulle dessa stackare, till exempel personliga assister, förlåt jag menar stackare som behöver personliga assistenter, inte ha någon försörjning (äsch, ni förstår vad jag menar).

Den fråga som partiets snabbutredning ställt sig är om denna fina ordning bör ändras bara för att väljarna kanske – kanske! – inte gillar den. Jag kan glädja er med att snabbutredningen kommit fram till att detta inte behövs. Vi bör fortsätta som vanligt.

Hur kan detta vara rekommendabelt? undrar ni kanske. Lyssna nu noga. Vad riskerar vi? Borgarpartierna är ingen fara eftersom de inte heller tänker bry sig om eventuellt störande folkopinioner. Tillsammans med dem kan vi fortsätta att brännmärka högerpopulismen och folkfascismen som vanligt och om vi har tur så funkar det. Enda risken är att folk blir så trötta på oss etablissemangspartier att sverigedemokraterna blir herre på täppan efter 2018 års val.

Om ni är oroliga för det så kan snabbutredningen lugna er. Låtsas att Åkesson blir statsminister och börjar försöka förverkliga sina idéer. Jösses. Kolla vilket liv det blev på journalister och andra etablissemangspersoner när Trump blev vald. Räkna med motsvarande i Sverige med Åkesson. Hela Opinionsbildarsverige kommer att explodera i ångest och förklara slutet på världen som vi känner den. Sverigedemokraterna har inte folk med kraft att ta kampen mot ett enigt och djävligt beslutsamt etablissemang av generaldirektörer och chefredaktörer och övriga partier. Sverigedemokraterna kan skicka fram de lokförare, dansare, äldreomsorgspersonal och kommunalpolitiker de har i sina led, men de kommer att mosas av etablissemangets motstånd.

Fattar ni? Det är nästan bra om sverigedemokraterna får majoritet och regeringsmakt därmed tillfälle att göra bort sig rejält. Det jämnar marken för oss regeringsdugliga. Några förlorade år, men vafan, vi har ju varit vid makten till och från sedan 1936.

Så låt oss fortsätta att inte göra något.