Tänk om regeringen går hem

8-26-13_11971

Patrik Engellau

När saker och ting går bra är det säkert kul att vara minister. Glassiga resor och betydelsefulla möten med internationella kändisar och sådant. När saker och ting inte går bra är det inte kul att vara minister men man står ut i alla fall om man har ett personligt intresse, till exempel att man, som i vissa diktaturer, är rädd att få en efterföljare som gärna vill döma en till döden för påstådda missgrepp. I sådana lägen finns det anledning att klamra sig fast vid makten.

Svenska regeringsledamöter riskerar inte repressalier om de avgår. Varför håller de sig kvar när de, vid nyktert betraktande, inte kan undgå att se hur deras fögderi misslyckas och bryter samman och deras uppdragsgivare, medborgarna i Sverige, ilsket vänder sig emot dem?

Det finns ett skäl, nämligen den personliga överlevnaden och de egna framtidsutsikterna. De vill såklart ha en födkrok, en landshövdingepost, ett generaldirektörskap, ett bra EU- eller FN-jobb, i sämsta fall någon sinekur som VD i en statsfinansierad NGO, sin statsrådspension.

Om sådana motiv inte funnes, vilken eftertänksam människa skulle då acceptera att sitta och regissera den ovärdiga politiska teater som vår regering nu iscensätter? Nationen hotas i grunden och vår styrelse tycks inte förstå att det är på allvar.

Men regeringen finns trots allt. Den är vad vi medborgare, vare sig vi gillar det eller inte, har att sätta vår lit till. Det finns ingen annan maktfaktor att lita till. Just detta är vårt problem.

Tänk tanken att dessa förvirrade och ansvarslösa rödgröna skämtfigurer som styr vårt land plötsligt flydde in i sina favoritsinekurer. Vi skulle stå utan ledarskap.

Den borgerliga oppositionen? Den har redan abdikerat. Den vill inte utöva ledarskap. Den vill inte regera. Den snöpte sig själv genom decemberöverenskommelsen och när den sedan upphävde decemberöverenskommelsen så snöpte den sig igen genom att bete sig som om decemberöverenskommelsen fortfarande gäller.

Det finns ingen som på allvar vill ta ansvar för vårt fädernesland. Vi miljontals svenskar som bygger vidare på vad våra förfäder har skapat har ingen som representerar oss. Vem skulle vi kunna lita till om regeringen sa: Va fan, nu står vi inte ut med den här skiten längre. Vi går hem!

Sverigedemokraterna? Allvarligt talat, ska jag prisge min och mina barns framtid till ett gäng okända och oprövade entusiaster varav några möjligen har obehaglig bakgrund? Partiet har visserligen en karismatisk ledare men vad vet jag i övrigt? Det känns ungefär som att sätta sina besparingar hos de telefonförsäljare som ringer vid middagstiden för att kränga garanterat lyckosamma finansiella produkter.

Men å andra sidan, inte tror jag att de andra partierna är så mycket mer att lita på. Vad ska vi medborgare göra?