Ulf Larsson

Nu har jag fått svar från de tidningar dit jag skickade min krönika Har norrmännen blivit brunråttor? En arbetsversion av krönikan publicerades här på Det Goda Samhället den 31 oktober och den som missade texten hittar den här. Generellt sett så tycker man att krönikan håller god klass, beskriver en aktuell och allvarlig problematik och illustrerar denna problematik med tydliga och avskräckande exempel. Men man menar överlag att det inte blir alldeles tydligt vilken som är min värdegrund; vidare är man kritisk mot att jag, i syfte att belysa svensk integrationspolitiks emellanåt tvivelaktiga resultat, länkar till en DN-artikel där Stockholmsförorten Sollentuna utmålas som en veritabel brottsmetropol där invånarna knappt vågar sig utanför dörren längre. Från något håll efterlystes mer ”poesi” i texten, tyvärr utan att man närmare definierar vad man avser med ”poesi”.

Nåväl, skam den som ger sig. Jag har nu tagit fasta på kulturredaktörernas kritik i ett nytt försök att få till en krönika som skulle kunna tänkas falla någon av de tongivande kultursidorna i Sverige i smaken.

Här har vi alltså nästa försök inom kulturkrönikebranschen:

”DEN SENASTE VECKAN har varit en turbulent tid i Sverige. Både i stort och smått.

Från både klapprande gatstenar, schangdobla salonger och djupa Värmlandsskogar hör man det allt tydligare.

Stöveltrampen. Beskyllningarnas hatiska vrål. Intoleransens och utanförskapets lakejer. Ekon från en tid vi hade hoppats skulle vara evigt försvunnen. Men den är tyvärr långt ifrån försvunnen – tvärtom håller fascismen, rasismen och nazismen på att erövra de allra mest prestigefyllda salongerna som när Grand Hotel i Stockholm nyligen upplät sina lokaler åt ett SD-arrangerat nazistjippo. Visserligen gjorde hotellet en pudel efter arrangemanget, drivet därtill av en berättigad och sansad flodvåg av kritik på sociala medier om det helt ansvarslösa i att hyra ut en del av hotellet till dessa intoleransens kreatur. Men skadan var redan skedd, och Grand Hotel kommer för alltid att förknippas med brunskjortor, fascism och diktatur.

MEN TROTS ALLT så segrade alltså demokratin och toleransen till sist. Och förhoppningsvis har både Grand Hotel och andra aktörer i uthyrningsbranschen lärt sig sin läxa inför framtiden.

LÅNGT BORTA FRÅN GRAND HOTELS SALONGER OCH GLITTER ska en till synes oviktig händelse få illustrera att vi verkligen lever i en ytterst farlig tid. Likt Nils Holgersson på Akkas rygg reser vi till de djupa svindlande trollskogarna nära norska gränsen. Där, i värmländska Sunne, är den nyanlände Mohamad ute på sin dagliga promenad i sitt nya hemland. Känner in allt det nya. Njuter av att vara i frihet. Höstfärgerna ska inom kort explodera framför hans ögon som sett så mycket lidande – solgult, brandgult, blodrött, teakbrunt, ja hela den glittrande höstpaletten står snart på naturens scen. Alla färger får vara med, alla färger är lika mycket värda. Det finns inget vi och dom. Men ännu råder det grönskande sommar. I Sverige.

DENNA SOMMARIDYLL ska dock visa sig vara både bedräglig och hotfull. På en bil får Mohamad nämligen plötsligt syn på en dekal som får hela hans värld att nästan gå i spillror. Nya Wermlands-Tidningen berättar vad som hänt:

Det var i augusti som Mohamad först såg dekalen inuti en parkerad bil. Motivet föreställde profeten Muhammed och en kvinna som bar hijab.

– Till bilden fanns en text på svenska som jag översatte. Jag blev helt chockad.

Mohamad vill inte berätta vad som stod, men att texten innehöll könsord och uppfattades som mycket stötande.

– Jag kan inte förstå hur någon kan säga så.

Med sin bakgrund av dödshot och den långa mödosamma och osäkra flykten från krigets Syrien fick Mohamad givetvis en chock. Hur kunde något sådant vara möjligt i det fridsamma och toleranta land han sökt sig till, och där han vill leva resten av sitt liv? Det är fullt förståeligt att han uppfattade dekalen som hets mot folkgrupp. Eftersom Mohamad vet att man ska vända sig till polisen när man upptäcker något brottsligt gick han direkt till polisstationen i Sunne för att anmäla brottet. Han kände sig både ledsen och smutskastad – vilket man ju måste förstå – men vid besöket på polisstationen fick han ännu en chock: enligt polisen var dekalen alls inte olaglig. Ansvarig polisman säger till NWT att:

– För att falla under hets mot folkgrupp måste det vara riktat till just folkgruppen. Hade den här kränkande texten handlat om muslimerna själva hade det varit en annan sak. Men när det handlar om en profil eller symbol för religionen är det inte mot lagen. Men det var ganska svårt att förklara detta för honom, han var inte mottaglig för det.

Att använda sin makthierarkiska position för att på ett så explicit, rasifierande och icke-dialogiskt vis förringa en utsatt medmänniska som sökt sig till oss på flykt för sitt liv, för att kunna leva sitt enda liv i trygghet och medmänsklig värme, framstår som både cyniskt och obegripligt. Det är ju självfallet så att många av ’våra’ ofta rätt så postkoloniala lagar, bestämmelser och värderingar framstår som obegripliga för våra nyanlända svenskar. Att då inte försöka förmedla detta med någon form av värdighet och människokärlek är helt enkelt omänskligt. Det är inte värdigt det samhälle vi vill ha i Sverige – ett samhälle där alla är lika mycket värda.

Att inte se. Att inte bry sig om den lilla människan. Att avvisa det främmande, att inte lyssna. Att sätta etiketter på. Inte ens försöka att ta in ett nytt och annorlunda perspektiv.

Är det så vi ska kommunicera med varandra i dagens Sverige? Är det den utvecklingen vi vill ha? Och i vilkas intresse?

Det är hänsynslöst.

MEN MOHAMAD är stark. Han tänker inte låta sig kuvas av ’våra’ västerländska synsätt, och varför skulle han behöva finna sig i att bli kränkt? Vad ger oss rätten att fortsätta kränka alla som inte delar den vita medelklassens ensidiga värderingar? NWT:s fortsatta berättelse inger oss visst hopp, trots allt:

Mohamad har inte nöjt sig med det svaret. Han har gått tillbaka till polisen med ärendet flera gånger och även tagit kontakt med polisen i Torsby samt Sunne kommun.

– Alla myndigheter jag har pratat med ignorerar mig. Det här borde inte falla inom ramen för yttrandefrihet. Det är hets mot folkgrupp. Jag kan acceptera fördomar från allt och alla, men inte när det angriper min religion.

Han tror själv att bildekalens budskap grundar sig i ren okunskap.

– Om man har frågor om islam och muslimer kan man läsa Koranen eller fråga oss, i stället för att hjälpa till att sprida lögner och otrevligheter. Vi är gäster i det här landet. Man kan inte förolämpa gäster i sitt hem.

Mohamads ögon gnistrar av vrede när han slår fast att:

– Man får naturligtvis tycka och tro vad man vill, men man bör hålla det inom sig. Att sprida sådana saker är hets mot folkgrupp, oavsett vad lagen säger.

I DE MÖRKA VÄRMLANDSSKOGARNA hörs alltså på nytt stöveltrampen. Hatet mot det annorlunda. Utfrysningen och skuldbeläggandet. Hetsjakten på oliktänkande. Mohamad är rädd. Igen. Intoleransens lakejer kommer närmare och närmare för varje dag.

Och det går fort nu.”