Doktoranderna i nationalekonomi Gustav Karreskog och Isak Trygg Kupersmidt har på Timbro nyligen publicerat rapporten ”Kommunalråd utan ansvar”. Rapporten visar hur den nya skatteutjämningen från 1996 har skruvats om till ett system med mycket tillväxthämmande ekonomiska incitament för kommunerna.

I artikeln ”Framtiden i kommunerna, välfärdens verkstadsgolv” har jag belyst kommunernas situation: ”Det är en missuppfattning att kommuner har egna kommunala skattebaser som speglar invånarnas inkomster. Alla kommunala beskattningsbara inkomster samlas i en bidragspåse i riksdagen och delas ut till kommunerna per invånare. Så per invånare räknat är alla kommuner lika fattiga eller rika. Det är skattesatserna och förmågan att driva verksamhet kostnadseffektivt som skiljer kommunerna åt.”

Visst har kommuner formellt sett egna skattebaser men inte i praktiken. Det sker inte en 100-procentig omfördelning av skattebaserna mellan kommunerna men näst intill. ”Det kommunala utjämningssystemet har en marginaleffekt på 95 procent för Sveriges kommuner”, skriver Karreskog och Kupersmidt.

I en demokrati ska samhällets institutioner vara transparenta och begripliga för gemene man. Den kommunala utjämningen är ett exempel på ett system som ligger så långt från detta krav man kan komma. Man har blandat ihop ett tidigare fristående statligt bidrag till inkomstsvaga kommuner med ett omfördelningssystem för 290 kommuners skattebaser i en komplicerad härva av matematiska formler. Med min (matematiska och ekonometriska) bakgrund som nationalekonom och tålmodiga tolkning av detta invecklade formelverk blir en populärvetenskaplig slutsats den ovannämnda, nämligen att kommuner har i praktiken inga egna skattebaser. Det finns en gemensam skattebas som staten kontrollerar och i stort fördelar per invånare till kommunerna.

”Inkomstutjämningen innebär alltså att en kommun som är nettomottagare i utjämningen och ökar sina intäkter genom högre inkomster bland invånarna förlorar 95 procent av inkomstökningen i minskade bidrag”, skriver Karreskog och Kupersmidt. ”Om kommunen tillhör de få som betalar så tar staten 85 procent av ökningen i ökade avgifter. Systemet ser på så sätt till att alla kommuner har i princip samma inkomst per invånare. Systemet tar däremot inte hänsyn till vilken skattesats en kommun har, vilket innebär att en kommun får behålla intäkter från höjd skatt, avgifter eller vinst från kommunala bolag. Att kommuner enbart ska påverka sina intäkter genom att höja och sänka skatten är ett uttalat mål med systemets utformning”.

”En annan aspekt värd att belysa är segregation”, fortsätter författarna. ”Anta att de boende i en kommun har ett visst motstånd mot att människor med en annan etnicitet eller annan klassbakgrund bosätter sig i närheten. Med utjämningssystemet har kommuner få anledningar att ta tag i utanförskapsområden utanför staden. Genom att ha kraftigt segregerade områden kan majoriteten i en kommun slippa oönskade personer, samtidigt som kostnaderna i stort äts upp av utjämningsystemet. Bortfall i inkomst kompenseras genom inkomstutjämningen, medan kostnadsutjämningen kompenserar för försörjningsstöd. Segregation är naturligtvis skadligt för såväl kommunen som för samhället i sin helhet. Men de som tar besluten bär inte kostnaderna, så det finns inga starka skäl att ta tag i sådana problem. Att göra det skulle antagligen medföra betydliga kostnader, vilket kan vara svårt att motivera när vinsten helt skulle ätas upp i lägre bidrag.

Sammantaget kan sägas att utjämningssystemet har stark negativ inverkan på kommuners incitament att driva bra politik och främja sysselsättning och tillväxt.”

Med min metafor om en gemensam bidragspåse i riksdagen formuleras ovanstående slutsats lite enklare. Låt oss studera exemplet Malmö med alla sina invandrade svenskar. Lokalpolitikerna kan ta det lugnt med assimilationen då Malmös befolkningsandel av riket är 3,27 procent. Av en investering i bättre lokalt företagsklimat som ger en högre skattebas behåller rikspolitikerna i stort 96,73 procent i påsen i riksdagen för att dela ut till alla övriga kommuner och Malmö får bara behålla 3,27 procent. Omvändningen gäller också för Malmö. Av ett tapp i skattebasen så täcker staten genom påsen 96,73 procent och skickar notan till övriga 289 kommuner. Följande gäller för Malmö stad: Gör ingenting; Sitt still; Staten tar hand om Malmö; Malmö får bidrag; Medborgare i Malmö rösta rätt!

Nu ska Sverige inkludera mer än en miljon människor i utanförskap i en ekonomi som växer sakta. Det hade gått lättare om Sverige sett ut som 1970 med intakta tillväxtincitament och fullt drag i ekonomin. Nu ska alltfler dela på en kaka som knappt växer. De som jobbar och betalar skatt kommer att få försörja fler och få ut allt mindre för egen del. En befolkning, som sedan 68-revolten indoktrinerats med orwellska metoder om fördelningspolitikens välsignelser och den ekonomiska tillväxtens förbannelser, ska ta sig ur sina förvirrade politiska positioner och i val utse politiker som kan rädda Sverige som välfärdsnation. Går det?

Hans Jensevik är analyschef för Svensk Kommunrating och tidigare VD för bolaget och dessförinnan storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun.