Ingen har varit oberörd av dagens asylinvandring. Ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag på de dilemman som uppstår.

Det första dilemmat uppenbarar sig när jag frågar mig ”Vad skall vi göra?”. Vem är jag? Ingår jag i ”vi” eller är jag en av ”dem”?

Jag kom hit på åttiotalet och har  jobbat och levt som om jag vore svensk. Anledningen till att jag kom just hit var en blandning av ödet och en vilja att leva i ett fritt land där man kunde säga sitt, tycka och uttrycka sig själv. Jag kan högtidligt lova att jag sket fullständigt, och gör det fortfarande, i de bidrag som finns (på den tiden fanns mångdubbelt fler). När jag tänker tillbaka kan jag bli lite stolt över att min integreringsperiod med socialbidrag var ungefär två månader – på deltid. De månaderna var hemska.

Vem är jag då idag?

På morgonen läser jag nyheterna och känner mig som en del av vi-kollektivet. Sedan kommer jag på att det är jag som gör att en viss procent integreras och tas oreserverat som intäkt för att asylinvandringen är ”lönsam”. Jag är alltså en av ”dem”. Men efter bara några sekunder blir jag ”vi” igen och undrar hur många av ”dem” som kommer nu som kommer att få något annat slags jobb än tolk, informatör, vägledare, opinionsbildare, trygghetsvärd och dylikt.

Är jag husblatte?

Har jag ens rätt att tänka fritt – invandrare som jag är?

Om vi nu säger att jag är ”nästan svensk” (fast jag är bara en gammal ungrare från Rumänien) kommer nästa dilemma.

Vad skall jag göra?

Jag tycker inte om multikulti. Jag tycker inte om blandningen av olika kulturer som befinner sig långt ifrån varandra och hamnar på kollisionskurs och våldsamheter.

Jag vill gärna leva i den skyddade världen som jag flyttade till, där vi kan leva civiliserat och byta tankar utan att någon tar anspråk på att ha rätt mot andra.

Men tillbaka till dilemmat.

Jag ser massor med nykomlingar som är vilse och behöver vägledning.

Om jag bidrar med allt jag kan, så kan min hjälp bli ett litet och välkommet inslag i integrationen av några. De kommer säkert att skriva till sina nära och kära att de har kommit rätt och att folk hjälper till. Det blir som en magnet och fler kommer hit.

Håller jag mig däremot ifrån så kommer de att få ännu svårare att fatta vad det är för samhälle de har hamnat i. De kommer att isolera sig i ”utanförskapsområden” och förvärra de redan besvärliga sociala problemen. Ingenting blir bättre men mycket kan bli sämre givet att den förda politiken är som den är oberoende vad jag gör.

Nu uppenbarar sig nästa dilemma:

Även om jag förskjuter de nykomna och tydligt visar ”vårt” missnöje kommer nykomlingarnas liv i utanförskapsområderna  bli trots allt bättre än vad som erbjuds i de somaliska eller afghanska byarna de kommer ifrån.  De kommer nog hit i alla fall. De har andra måttstockar än vad jag har.

Hjälp mig att bli klokare och välja mellan två onda ting.

Och glöm inte att jag kanske inte ens har med saken att göra i fall jag inte räknas som en del av ”oss”.

Elöd Szántó är utböling och acklimatiserad västgöte samt veterinär som älskar svenska bönder och livet utanför storstaden