Vårt förakt för medelklassen

8-26-13_11971

Patrik Engellau

En bekant till mig reste till Kanarieöarna på charterresa i julas. Tänk dig, sa han entusiastiskt till mig, där satt en hel flygplanslast med medelklassare, hederliga, anständiga, trevliga människor allihop verkade det.

Jag tror inte min bekant hade bildat sin uppfattning om medelklassen genom studier av Aristoteles skrifter. Det behövde han ju inte. Att medelklassen är nationens ryggrad och stöttepelare måste ju stå klart för varje tänkande människa.

Eller borde stå klart. I själva verket föraktar samtiden, i varje fall i vårt land, medelklassen. Jag googlade och valde slumpmässigt två träffar. Först ut var sångaren Mikael Wiehe, enligt Wikipedia en revolutionär och vänsterman som anser att ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i Centralamerika”. Så här diktar han om medelklassen:

Jag är en medelklassgrabb
från ett medelklasshus
i ett medelklasskvarter
Ni vet ett sånt där folk bor på första våningen
för dom är rädda för att ramla ner
Där man putsar och polerar
och håller ångesten i schack
För det är viktigt att le
och man får inte trampa fel
ifall man vill va medelklass

Se där en fet kollektivsmocka rakt i fejset på nationens nyttigaste folkgrupp. Medelklassen kan skönandarna ostraffat förolämpa hur de vill. Om man bytte ut ordet medelklass mot något av orden arbetare, feminist, vänsterpartist eller rom undrar jag om trubaduren skulle nännas framföra låten offentligt. Fast det är klart, arbetare kanske inte putsar och polerar och för vänsterpartister kanske det inte känns så angeläget att le. Och feminister bryr sig nog inte om ifall de ramlar ner eller trampar fel.

Wikipedia anlägger ett förment vetenskapligt tonfall:

Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt, samtidigt som den hotas av social och ekonomisk degradering. Vissa menar att både liberalismen samt en viss konformism och strebermentalitet avspeglar just denna osäkra position för medelklassen.

Osäkra strebrar, jojomänsan. Sådana vill man såklart inte umgås med.

Om vi hade något vett skulle vi hylla sådana människor och önska oss att alla vore likadana. Strävan är något vackert. Strävan för mänskligheten framåt. I Goethes Faust II låter diktaren tre änglar utropa ”Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen” (Den som alltid strävar kan vi frälsa). ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, kvad Verner von Heidenstam menandes att strävan har ett inneboende värde även om den tyvärr  ej alltid belönas med framgång.

Och så hänsynsfullt av medelklassen att oroa sig för sin position i samhället, att frukta en klassresa nedåt! Sådant skapar en mental piska som motiverar ytterligare ansträngning till omvärldens båtnad. Vi borde vara tacksamma mot folk som motiveras av fruktan att kanske rentav tvingas till socialen och därför värnar om sin egen trygghet.

Den allmänna nedlåtenheten mot medelklassen är egentligen en överklassattityd. Minns den gamla skämtteckningen av Albert Engström, där änkenåden frågar ”Hur har de det egentligen i medelklassen, har de piano?”.

15 thoughts on “Vårt förakt för medelklassen

  1. sten lindgren dy skriver:

    Wiehe och alla de andra de har verkligen lyckats. Sverige är nu deras utopi och borgarna, de ledande, har anammat hela deras världsbild (möjligen utom att de vill ha ”privat”, men skattefinansierad, skol och vårdval). Kulmen på Wiehes, om vi låter Wiehe stå som symbol, inte personligen förstås, oh nej,.., gärning är våldtäkten av en rullstolsbunden på Gotland och dödsfallet på en toalett då en kvinna fått sin assistans indragen. Detta är kulmen på vänsterbygget, djungelns lag råder då målkonflikterna förnekats. Det finns inget sätt att förlåta detta.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Den traditionella definitionen var att medelklassen bestod av de människor, och deras familjer, som kunde försörja sig genom självständigt arbete, alltså inte lönearbete: Företagare, handtverksmästare, affärs- och handelsmän, bankirer, legosoldater o.s.v. Till detta lades ofta professionerna, alltså läkare och advokater, eftersom de upprätthåller en viss självständighet även som anställda i kraft av sin profession. När ämbetsmannakåren öppnades för andra klassen än överklassen blev väl högre ämbetsmän utanför adelsståndet även de medlemmar i medelklassen. När företagen växte blev de högre tjänstemännen också först medelklass och nuförtiden i extremfall till och med överklass.

      Men det Patrik har i åtanke är antagligen en betydligt bredare medelklass som omfattar även hela den traditionella arbetareklassen. Orsaken till detta är förstås den nya situationen med ett privilegierat underklassfrälse uppbyggt av klienteliserade långtidsarbetslösa, bidragsfuskare, zigenare och invandrare.

      Liked by 1 person

  2. Bo Cedergren skriver:

    Jag vet inte hur jag ska förstå det här. Menar du att arbetare inte hör till samhällets ryggrad? Att industriarbetare, vårdpersonal och andra inte inte har stor betydelse för landet?

    Gilla

  3. Johan skriver:

    ”…och för vänsterpartister kanske det inte känns så angeläget att le”. Kul, men också mycket träffande. Genom åren har jag också noterat detta… antagligen en brist på humor…men först och främst något sorts ondsint anlag för att vara rakt igenom elak…ett behov att såra människor i närheten…några namn som dyker upp… Dinamarca, Schyman, Vera-Zavala och Åsa Natacha Lindeborg…Varför Natacha…Kanske för att hennes mor var riksdagsledamot för Vpk…lite sovjetiskt skulle jag tro…

    Liked by 1 person

  4. jenniferchristensson skriver:

    Människor har i alla tider känt större gemenskap med vissa grupper och mindre med andra och sådana mönster blir tydligare när nya grupper blir introducerade för varandra och det enda som kan motverka alienation mellan grupperna är att skapa gemensamma mål att sträva efter som til exempel att skapa ett bra samhälle där alla känner att de har en roll för det gemensammas bästa. Alla måste få möjliget att bidra och få uppskattning för sitt bidrag. Vi måste inte ha samma interesse, kultur, sedvänjor eller tro för att skapa ett bra samhälle men vi måste ha en gemenskap lik den gemenskap som faktiskt finns inom medelklassen men som inte får synas för det är inte längre fint att ha enkla drömmar om att vara skötsam, ha ett bra jobb och kärnfamilj i sverige.

    Liked by 1 person

  5. Lennart Göranson skriver:

    När vi söker efter medelklassens identitet kan ett sätt vara att börja med det som inte är medelklass. Traditionellt brukar man tala om underklass, medelklass och överklass. Är det en relevant indelning i dagens Sverige?

    När det gäller underklassen frågar jag mig om den längre existerar. Visst finns enskilda människor som har det svårt: garantipensionärer utan anhöriga, ensamstående lågutbildade mammor, de som är permanent chanslösa på arbetsmarknaden, de som hamnat i utanförskap på grund av psykisk sjukdom eller drogberoende. Men utgör de en klass? Förenas de av ett gemensamt medvetande? Troligen inte. I själva verket innebär nog folkhemsbygget och sedermera det välfärdsindustriella komplexet att underklassen har eliminerats – kvar finns bara ett prekariat av individer som drabbats av olika skäl.

    På den andra sidan av medelklassen befinner sig överklassen. Genom att lägga pussel med små bitar av information, fiktion och skvaller har jag fått uppfattningen att det åtminstone existerar en överklass i England. Det som karakteriserar den engelska överklassen är framför allt att de betraktar förvärvsarbete som anställd eller entreprenör som otänkbart. Grunden för deras försörjning är i stället att de äger merparten av all jord i England. Och med jord menar jag inte bara sådan mark som man odlar spannmål på eller jagar räv i. Nej, det handlar främst om sådan mark som man bygger städer och villasamhällen på. Det är mycket ovanligt att en villaägare äger tomten som huset står på, man hyr den av en markägare. Och staten är den som kasserar in hyran för ärgens räkning. Det är mycket pengar det handlar om, både om man ser på alla dem som bor på ofri grund och på dem som kan finansiera överklasslivet genom att i stort sett äga England.

    Har vi något som liknar den överklassen i Sverige, när det gäller ekonomisk makt och sociokulturellt beteende? Uppriktigt sagt, jag vet inte. Om den finns så är den i varje fall väl dold för vanliga människor som jag själv. Det folk i allmänhet kallar överklass är snarare en övre medelklass som inte betraktar det som skamligt att arbeta.

    Så slutsatsen blir att det nästan bara finns medelklass i vårt land. Och då kan man undra vem som hånar vem, och på vilken grund. Å andra sidan, ett samhällsprojekt i medelklassens intresse borde kunna åtnjuta brett stöd.

    PS. ”Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
    än att aldrig spänna en båge.” är den korrekta versionen.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Det resonemang som Patrik för bygger explicit just på ett traditionellt klassbegrepp, d.v.s. ett icke-marxistiskt klassbegrepp. De traditionella klasserna överklass, medelklass och under- eller arbetarklass definieras inte allmänt av mängden pengar eller resurser eller kapital — d.v.s. just medelklassen definieras inte på detta sätt, utan på sättet den tjänar sina pengar och därigenom genom sitt beroende av en fungerande statsmakt som upprätthåller lag och ordning. Marx stora brott vara att definiera bort medelklassen och behandla dess medlemmar som om de antingen var överklasskapitalister eller klassvikande arbetare. Endast utan medelklass kan man tänka sig ett statslöst samhälle. Denna oansvariga tankelek har orsakat stor skada genom att så många idag inte en inser att en medelklass finns, att den skapar rikedom för hela samhället och att den har ett starkt beroende av staten.

      Ironin i det hela är ju att socialdemokraterna genom att privilegiera arbetarklassen gjort om den till medelklass: strävande, arbetande och beroende av staten snarare än av arbetsgivaren. I stället för att överge Marx klassanalys har vänstern, inklusive de flesta liberaler, vänt sig till nästa skikt i samhället, det som av Marx kallades trasproletariatet i den mån han alls erkände att de existerade, t.ex. i form av en våldtagen livegen husa i hans eget hushåll.

      Gilla

  6. Lars Sjögren skriver:

    Mikael Wiehe är en ständigt återkommande individ i Svt, SR, DN och SvD, m.fl. Senast tvingades man höra hans kommentarer i samband med att Bob Dylan utnämndes till nobelpristagare i litteratur. Wiehe uttalade den gängse rappakaljan, dessutom dök den så kallade statsministern upp i tv-rutan. Även han skulle givetvis kommentera händelsen, trots avsaknad av såväl bildning som insikter i musik och litteratur. Dessa individer smutsar ner och förstör min upplevelse av Bob Dylan.

    Liked by 1 person

  7. MartinA skriver:

    Medelklassen i sveriges mentalitet visas enklast med folkomröstningen 1980. Eftersom de var fina och goda människor röstade de mot kärnkraft. Och att deras barn skulle få betala för deras godhet, inte de själva.

    Liked by 1 person

    • Jennifer skriver:

      Tror inte att man kan generalisera att medelklassen skulle vara motståndare till kärnkraft, tror snarare att en sådan åsikt följer partipolitisk/ideologisk tillhörighet. Jag är kvinna, medelklass och för kärnkraft.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s