Patrik Engellau

I serien halsbrytande och förenklade resonemang som genast bör förkastas erbjuds läsekretsen härmed den slutgiltiga analysen om kriget som samhällelig företeelse.

Det finns bara två slags krig: sådana man för för sin egen skull och sådana man för för fiendens skull.

Den förra sorten kan vi kalla stöldkrig. Den enklaste varianten är det rena rofferiet. En grupp människor iakttar en annan grupp människor som har värdefulla ägodelar, till exempel guld, getter och kvinnor. Den första gruppens män slår ihjäl den andra gruppens män och snor resurserna varefter fred utbryter. I Gamla Testamentet redovisas flera sådana äventyr och Gud står ofta på den första gruppens sida.

En mer avancerad form av stöldkrig uppträder i feodala samhällen. Feodalismen gick ut på att starka män med häst och stålvapen, feodalherrar, levde på livegna bönders arbete mot att de skulle försvara de livegna bönderna mot andra starka män med häst och stålvapen. I själva verket var det naturligtvis sin egen försörjningsbas de ville försvara. Då och då kunde ett gäng feodalherrar slå sig ihop och härja bland andra feodalherrar för att slå ihjäl dem och sno deras hus och livegna bönder.

Den andra sortens krig bedrivs med andra motiv, till en del förstås egoistiska enligt ovan, men även som en påstådd och ofta djupt känd tjänst mot fienden som antas inte förstå sitt eget bästa. Dessa är ideologiska eller religiösa krig (var skiljelinjen mellan dessa går är inte lätt att veta).

Till exempel vet kommunister att historien står på deras sida och att deras tro till alla lycka bär. När Sovjetunionen expanderade handlade det inte om att lägga under sig lydstater utan om att befria deras befolkningar från dessas förtryckare.

Islam är likadant. Syftet med kalifatet är inte att al-Baghdadi eller någon annan muslimsk härskare ska få mer makt utan att de otrogna ska få förmånen att erbjudas ett renare liv.

Västerlandets koloniala expansion, framför allt under 1800-talet, hade motsvarande starka altruistiska drag. Den överlägsna västerländska kulturen skulle erbjudas de efterblivna folken. Tänk bara på Kiplings dikt Den vite mannens börda, som börjar så här:

Take up the White Man’s burden—

Send forth the best ye breed—

Go send your sons to exile

To serve your captives’ need

To wait in heavy harness

On fluttered folk and wild—

Your new-caught, sullen peoples,

Half devil and half child

Du kanske inte håller med mig, men jag menar att västerlandets imperialistiska ambitioner att förbättra resten av världen genom kolonialism faktiskt förde mycket gott med sig till de betvingade folken. Jag vet att detta än så länge är en relativt ovanlig uppfattning, men när man ser på hur exempelvis Indien vårdat de institutioner, till exempel demokratin, som engelsmännen bibringade dem så får man i varje fall en tankeställare.

När jag kommit så långt drar jag den preliminära slutsatsen att det troligtvis inte blir fler krig (våld ja, men krig nej). Ett ryskt stöldkrig mot Sverige? Vad skulle ryssarna vilja stjäla? Kvinnorna är inte så medgörliga längre. Kirunamalmen? Men det blir nog billigare för ryssarna att låta svenskarna utvinna malmen och sedan köpa stålet i stället för att själva driva gruvan och stålindustrin. Jovisst, det kommer baltiska ligor hit och stjäl bilar, men det är inte krig. Flyktingbarn kan ofreda svenska kvinnor, men det är inte heller krig.

Ej heller finns det någon så uppskruvad ideologi eller religion att den kunde få för sig att vilja frälsa världen genom att i krig sprida sin lära. Jo, islam finns. Muslimska terrorister kan bomba sig till döds och sprida skräck i Europa och USA, men det liknar mer gamla tiders anarkistdåd än krig.

Hur ska man betrakta 1900-talets två världskrig i detta perspektiv? De borde inte ha inträffat. Första världskriget handlade inte om idéspridning. Det handlade egentligen inte om någonting och borde inte ha inträffat. Att det faktiskt bröt ut berodde på feodala sprittningar i nationer som redan lämnat allt feodalt bakom sig utom en adlig elit av militärt överintresserade personer. Det slutade också som ett normalt stöldkrig: förloraren fick betala skadestånd lämna ifrån sig en hygglig bit av sitt territorium.

Andra världskriget är ännu mer underligt eftersom man inte vet vad det handlade om. Var det de kaukaziska oljefälten och Ukrainas kornbodar Tyskland ville åt? Handlade det om att säkra den ariska rasen mot degenerering och rasblandning? Var Hitler bara en megaloman (som i Chaplins film Diktatorn)?

Någon skulle med visst fog kunna hävda att andra världskrigets existens kullkastar min teori om krig och att det bara handlar om att mänskligheten insisterar på att göra obegripliga dumheter.