Vilken framtid vill vi ha och har vi egentligen något val?

LB juli 16

Lennart Bengtsson

Varje gång jag laddar ned ett nytt operativsystem för Iphone, Ipad eller MacBook  dyker plötsligt nya oväntade appar upp. För en tid sedan var det en hälsoapp som räknar mina promenadsteg och som räknar ut de kilokalorier och näringsämnen jag råkar sätta i mig. I det senare fallet räcker det med att fotografera matförpackningens digitala mönster med mobilen.

Den senaste gimmicken som tydligen är på gång är en mikrofon var som helst i huset som lyssnar på våra instruktioner. Man kan från sin favoritfåtölj fråga rätt ut i rummet efter den senaste börskursen för Ericsson, en aktuell väderprognos för Miami eller namnet på maratonsegraren vid den första olympiaden i Aten 1896 osv osv. Siri, allas vår sekreterare, finns alltid tillhands för att med behaglig röst svara på frågor och påminna om dagens alla ärenden, plikter och sammankomster. Hon låter lika tillförlitlig som Gun-Britt Lundberg som läste fondbörsens marknadsnoteringar i radio förr i världen.

Med den nya sexuella samtyckeslagen som är på gång kanske det ändå är tryggt att ha en allt i allo datoriserad Passepartout (Phileas Foggs betjänt i Jorden runt på 80 dagar) som, om nödvändigt, i lämplig digital form kan informera rätten vad som verkligen förelegat om man skulle hamna i en senare kanske omstridd samtyckessituation där ingen vet vart haren haft sin gång.

Det finns med andra ord snart inga gränser vad den digitala världen kan ta sig till utan att vi ens kanske tänker på saken. Hur kommer denna digitala värld att utvecklas och hur kommer vi att påverkas?  Böcker och tidningar håller på att försvinna i rask takt och ersättas med olika former av digitala medier. Utan att jag egentligen reflekterat över saken är numera de flesta av de böcker jag läser digitala liksom alla tidningar. De är billigare och kan laddas ned omedelbart vid vilken tid på dygnet som helst. Dessutom kan de läsas med vilken bokstavsstorlek eller återgivning som önskas och så vidare. Inte heller finns det några gränser för den musik man vill höra. För några dagar sedan lyssnade jag på en inspelning av Caruso från början av förra seklet. Om man vill så kan man jämföra Jussi Björling och Caruso sjungande blomsterarian ur Carmen. Det finns inga gränser.

I en nära framtid kan jag föreställa mig särskilda digitala tapeter med tre-dimensionell återgivning av allehanda information inklusive olika former av underhållning och utbildning. Ungefär som en science fiction-novell av Ray Bradbury.  Har man teknisk talang kan man ha en tredimensionell printer i källarens hobbyrum och ladda ned program för tillverkning av allt man kan föreställa sig. Det är till exempel fullt möjligt att på detta sätt själv producera sina skjutvapen!

Det är helt klart att elektriciteten innebar en revolution från det liv människan levde för 100 år sedan. Med det är knappast någon som ifrågasätter att datoriseringen av samhället och individens liv innebär en ännu mer radikal ändring.  Den är säkert i flera avseenden positiv men innebär också potentiella problem genom den sociala effekt som datorisering och avancerad kommunikation innebär. Det är därför hög tid att börja diskutera sådana frågor. Dit hör risken för en omfattande central övervakning och påverkan av individens liv samt social  uppspaltning genom att individer isolerar sig från uppfattningar som faller utanför det etablerade tankemönstret och man istället vänder sig inåt till den egna ”digitala” gruppen och dess anteciperade sociala trygghet.

Om inget görs kan vi by default vara på väg in i ett slags framtida ”1984”.