Patrik Engellau

För femton år sedan, den 17 september 2001, sex dagar efter attacken mot World Trade Center skrev jag en artikel i ärendet med följande ”Slutsatser”:

USA och resten av världens demokratier kan inte låta bli att föra kriget mot terrorismen. Men kanske är detta vad terroristerna vill. Kanske lyckades de inte bara förinta World Trade Center, utan också i ett uppsåt att provocera USA till en militär attack som sätter terroristerna i centrum för världens uppmärksamhet och gör dem till hjältar i många muslimers ögon. Då riskerar terroristbekämpningen att bli en draksådd: för varje stupad terrorist uppstår ett antal nya.

Möjligen finns ingen annan lösning än att USA och dess allierade ställer ytterligare ett krav på de muslimska regimer de tvingar att delta i kriget mot terrorismen. Dessa regimer måste göra sina länder till demokratier. De måste tillåta sin inre opposition, vare sig denna består av muslimska fundamentalister eller av anhängare av andra ideologier, att öppet framföra sina budskap, och de måste låta de muslimska folken tillsätta sin överhet. Överallt har demokratins genombrott gått hand i hand med kapitalismens. Demokrati utan kapitalism finns inte. Kapitalism utan demokrati fungerar inte.

Det första stycket andas vissa insikter som fortfarande håller, men det andra stycket är helt förödande i sin naivitet. Tanken är att om ”man” bara ”inför” demokrati så kommer terroristerna att lägga band på sig själva och de berörda länderna i Mellanöstern att utveckla sig enligt den kapitalistiska ordning som Världsanden föreskrivit för hela världen och iscensatt som pilotprojekt i västländerna.

Jag skäms inte så förskräckligt för min naivitet, ty jag var i respektabelt sällskap. Detta var i själva verket kärnan av samtidens självförståelse. Efter kommunismens sammanbrott hade en sådan som Francis Fukuyama förklarat att historien tagit slut och att den västerländska liberala demokratin var dess ändstation. Världen hade nått sin fulländning och nu gällde det bara att göra jobbet färdigt i efterblivna samhällen som just länderna i Mellanöstern. Demokratin var metoden.

Detta var, i alla enkelhet, den tanke som vägledde George W. Bush och hans neoliberala vänner och rådgivare. En koalition av villiga länder skulle införa demokrati med våld i Afghanistan och särskilt Irak och sedermera Libyen och nu kanske Syrien.

Jag vet att många försöker hitta smutsigare motiv för USAs engagemang, till exempel hunger efter ländernas olja. Jag tror inte på det. Var det för att gynna amerikanska oljebolag som Sverige deltog i kampanjerna i Afghanistan och Libyen?

Jag vet också att USA inte gjorde något stort nummer av det här med demokratin när FNs välsignelse begärdes. Då påstods det mer handla om att Saddam Hussein skulle ha haft massförstörelsevapen. Jag tror att det var en list från Bushs sida (fast jag erkänner att den som måste grunda sin övertygelse på föreställningar om lister och dolda motiv är ute på tunn is). En bra bit över hälften av FNs medlemsländer var vad Freedom House kallat för ”delvis fria länder” eller ”inte fria länder”. Det är klart det vore uppförsbacke för USA att få stöd för ett projekt som innebar att man i ett visst, utpekat land tänkte utrota den ordning som mer än hälften av de röstberättigade bekände sig till.

I vilket fall som helst så blev det inte demokrati av krigen. Det blev bara en förskräcklig soppa som för var dag ser alltmer obehaglig ut.

Av detta drar jag tre slutsatser.

Den första slutsatsen är att jag inte kan lita på mina egna uppfattningar, framför allt inte när jag gillar dem. Det var en underbart attraktiv tanke att demokratin skulle spridas och välståndet växa om bara USA fick bomba lite. Så här i efterhand verkar det ju för bra för att vara sant. Varför såg jag det inte då? Det ligger fler bottnar än man anar i Karl Marx dictum att intresset aldrig ljuger. Mitt eget ideella intresse av en quick fix ljög för mig.

Den andra slutsatsen är att jag inte heller kan lita på andras uppfattningar. Och då handlar det inte bara om att jag inte kan lita vad vänner och bekanta säger, utan också om att jag ej heller kan tro på vad den högsta makten, den som har alla världens största och främsta resurser och skarpaste tänkare, de mest överlägsna forskarna och de mest insatta förståsigpåarna på de mest påkostade tankesmedjorna och forskningsinstituten, till exempel det amerikanska presidentämbetet och dess etablissemang av intelligens och skarpsinne, inte ens deras ord kan jag ta för sanningen. De kom ju inte fram till något annat än vad jag själv klurat ut och detta var dessutom fel.

Min tredje slutsats är att det ligger mycket i vad Axel Oxenstierna sa till sin son Johan, som skulle iväg och förhandla för Sverige inför den Westfaliska freden: ”Om du visste, min son, med vilken ringa vishet världen styrs”. Det är precis så fumligt och bortkommet som det ser ut.

Omogna människor, som inte fått tillfälle att göra erfarenheter av det verkliga livet, kan inte tro att allt verkligen är så töntigt som det verkar och sätter därför hellre sin lit till berättelser som kunnat vara manus till en bok av Dan Brown eller en film om James Bond.