Patrik Engellau

Att Sverige har allvarliga problem tror jag vid det här laget är uppenbart och likaså att dessa problem – skola, polis, migration, försvar och så vidare – troligen inte kommer att försvinna av sig själva.

Jag skriver ”troligen” eftersom det är min uppfattning att de inte kommer att försvinna av sig själva. Låt mig understryka att jag är extremist på den punkten. Det svenska politiska etablissemanget har en annan uppfattning. Etablissemanget tror att om man bara gör som vanligt, det vill säga lägger en miljard här och en miljard där och tillsätter en utredning eller till och med byter rikspolischef – anses mycket radikalt! – så kommer problemen att lösas.

Det kan hända att etablissemanget har rätt och att jag har fel. Sannolikheten talar för att etablissemanget har rätt. Under de senaste sextio eller sjuttio eller åttio åren har problem faktiskt lösts genom att regeringar lagt pengar här eller där eller tillsatt en utredning eller bytt en gubbe eller två. Etablissemanget gör som det alltid har gjort och det har gått bra tidigare. Sverige har blomstrat.

De många som med mig tror att det är annorlunda den här gången har en hel del att förklara. De flesta av dem som håller med mig på den här punkten gör emellertid en analys som jag tror är farlig. (Återigen säger jag ”tror” ty jag vet inte; ingen vet.) De säger, tidigare i viskande ton, men numera allt högljuddare och mer självsäkert, att Sveriges problem är invandringen, särskilt av muslimer.

Jag säger inte att invandringen, särskilt av muslimer, skulle vara problemfri, tvärtom, den tornar upp sig som en allt väldigare och mer svårhanterlig konflikt (jag hatar numera ordet ”utmaning”) för det svenska samhället. Men invandringen – eller snarare Sveriges sätt att hantera saken, ty det är vår hantering, inte migrationen i sig, som skapar svårigheter – är inte problemet, utan en manifestation eller en konsekvens eller ett resultat av problemet.

Problemet är att Sverige blivit besatt av en sjuk ideologi som vi kan kalla den politiskt korrekta ideologin eller det härskande politikerväldets och välfärdskomplexets ideologi. Det är detta tänkande som gör att det går åt pipan i skolan, till exempel genom att beröva lärarkåren dess auktoritet gentemot eleverna, det är detta tänkande som gör att rikspolischefen i teve kan beskärma sig mer över en mördare än ett brottsoffer (jag tänker på mordet på ett hvb-hem i Mölndal, du minns säkert). Det är ett tänkande, som i mycket kort sammanfattning går ut på att folk, ju fler desto bättre, ska tas om hand av välfärdsindustrin.

Världens migranter har fattat det svenska budskapet och i stor utsträckning hörsammat kallelsen. De vet att Sverige, i långt större utsträckning än andra västländer, vinnlägger sig om att ta hand om folk vare sig de kan eller önskar försörja sig eller inte. Det svenska etablissemangets affärsidé är omhändertagande.

Jag vill helt enkelt påstå att det inte går att minimera skadeverkningarna av de bekymmer Sverige så målmedvetet skapat åt sig själv under de senaste årtiondena – jag skriver ”minimera skadeverkningarna” eftersom ”lösa” troligen inte är ett möjligt alternativ – om Sverige inte börjar tänka annorlunda.

Hur ska man tänka då? Fråga din mormor, brukar jag svara ungdomar som undrar. Djupast bland hennes värderingar finns den mentalitet som en gång gjorde Sverige så framgångsrikt, men hennes obsoleta idégods har sannolikt filats ned genom livet. Men detta svar är förstås bara en otillräcklig quick fix. Den uppgift Sverige har framför sig är att på allvar ta itu med att ersätta pk-tänkandet.

Om en ny regering inte fattar detta, utan tror att Sveriges problem handlar om folks hudfärg och kanske konstiga vanor, så kommer den att reta upp inte bara samtliga invandrare, utan också hela den miljonhövdade skara av pk-tänkare som styr Sverige och framför allt media.

Så hur ska man då hantera Sveriges grundproblem, pk-ideologin? För det första ska man inte, som hittills, stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om den. Den måste utpekas som det svenska samhällets och den skötsamma medelklassens fiende nummer ett. För det andra måste man förstå att det i grunden handlar om en ideologisk kamp, inte om några tusen miljarder kronor eller några tusen muslimer. För det tredje måste den skötsamma medelklassen, som alltmer kommer att bli förlorarna – vem ska annars ta de förväntade skattesmällarna? – mobiliseras i denna ideologiska kamp. Den måste förstå vad som händer omkring den så att den slutar skylla alla problem på Olof Palme.

Finns det då något hopp för välfärdssystemet eller måste det skrotas? Får jag påminna om USA-presidenten Dwight D. Eisenhower, vars begrepp ”det militärindustriella komplexet” jag snott och låtit återuppstå som ”det välfärdsindustriella komplexet”? Den gamle armégeneralen Eisenhower sa till det amerikanska folket att ni vet att jag själv är gammal militär och förstår militärens betydelse, men vad jag tror är farligt är om militären och dess allierade ska styra nationens tänkande. Jag säger samma sak. Sverige behöver ett välfärdssystem, men det ska inte styra vårt tänkande. Ner i korgen, välfärdskomplex!