Patrik Engellau

Morgan,

Din företrädare Ullenhag kallades ”integrationsminister” medan du tituleras ”justitie- och migrationsminister”. Förändringen kan möjligen bero på att ditt jobb handlar såväl om migrantmottagning som om integration och att den nya beteckningen därför är mer heltäckande och därför bättre. Förändringen kan också möjligen bero på att den nuvarande regeringen efter den borgerliga regeringens misslyckanden insett att det där med integration kanske inte kommer att fungera och att det därför är smart att sluta prata om det.

Om den senare förklaringen är den rätta tror jag möjligen att regeringen har en korrekt uppfattning om verkligheten och tidsandan. Låt mig ge ett exempel.

Söndagen den 4 augusti publicerade Svenska Dagbladets kulturredaktion en sexsidig artikel om hur ”allt fler icke-vita svenskar organiserar sig själva utan att vilja bli en del av majoritetssamhället”.

Mest verkar det handla om att svenskfödda barn till migranter aktivt tar avstånd såväl från det svenska som från sina föräldrars ursprungskulturer. Vi snackar inte multikulturell sammansmältning, utan radikal och målmedveten segregering:

… icke-vita, rasifierade och förortsbor skapar sina egna plattformar. Egna strukturer. Ungdomar som organiserar sig bortom de traditionella föreningarna, partierna och förbunden. Som formar nya sammanhang istället för att försöka bli en del av majoritetssamhället – och utan någon direkt ambition att vända sig till eller inkludera detsamma.

Vita svenskar får inte vara med eftersom vi är rasister:

När vi väl tar oss in i de byggnaderna blir vi utbrända av rasismen. Är du för radikal, för svår, vill förändra för mycket, så motarbetas du. Det är ett tyst våld, många vita är kanske till och med välmenande, omedvetna och vill ”hjälpa” men i våra huvuden pågår ett krig.

Vi ser:

… ett nytt Sverige träda fram, en politiskt medveten folkrörelse där framförallt barnen till dem som en gång invandrat till Sverige söker medbestämmande, jämlikhet, rättvisa och metoder att stärka sina bostadsområden. I många fall handlar det direkt eller indirekt om en sorts separatism – den vita majoriteten är ingen prioriterad målgrupp, i vissa fall är den överhuvudtaget inte välkommen. De aktiva i rörelserna talar gärna om en gemenskap i delade erfarenheter av diskriminering och rasism som inte kan delas av vita. Det är ett tankesätt som står i skarp kontrast mot den färgblinda idétraditionen kring antirasism i Sverige.

Jag kan tänka mig tre olika förklaringar till denna segregationsaktivism.

Den första förklaringen kan vara att majoritetssamhället faktiskt, som aktivisterna påstår, består av rasister. Jag tror själv inte att det ligger till på det sättet, men jag vet att invandrarungdomar ibland tror det. Jag minns ett samtal med en invandrarkvinna i trettioårsåldern som ansåg sig vara ”opinionsbildande skribent” men aldrig kom in på tidningarnas debattsidor. ”Välkommen i klubben”, sa jag, för jag är också van att bli refuserad trots att jag är medelålders vit man. Hon förklarade att mina misslyckanden antagligen berodde på att mina artiklar var dåliga medan hennes misslyckanden berodde på rasism hos debattredaktörerna. Hon hade ofta hört majoritetssamhället själv erkänna och beklaga sin rasistiska inställning, så det så.

Den andra förklaringen är att svenskarna inte är rasister men att de rasifierade, icke-vita ungdomarna inte kan konkurrera på lika villkor med svenskarna och att de därför måste ha egna arenor med eget, rasifierat monopol för att få en chans att synas. En förskräcklig hypotes, kan du hävda, men jag försöker bara vara strikt vetenskaplig och redovisa alla möjligheter jag kan komma på. Tanken går att tänka. Paralympics existerar.

Den tredje förklaringen är att majoritetssamhället, tvärtemot att vara missunnande rasistiskt, i stället beter sig särskilt välkomnande och hjälpande mot icke-vita förstagenerationssvenskar och förser dem med särskilda försörjningsmöjligheter – läs pengar – i multikulturell anda för att de ska manifestera sin särart, kort sagt skapar ekonomiska incitament för icke-vita segregationsivrare som gör att dessa förökar sig i proportion till resursflödet.

Det verkar nämligen gå att få statsbidrag för att man ogillar Sverige.

I SvDs text omnämns åtta organisationer/initiativ/events som exempel på den av kulturredaktionen tydligt uppskattade neosegregationen. Jag googlar på var och en av dessa verksamheter.

Grammofonen presenteras som ”ett kollektiv med bas i västra Stockholm” vars medlemmar Asim & Ali nyligen släppt singeln ”Mord” där detsamma efter vad jag kan höra tycks förespråkas. Orten i fokus är en ideell förening som inte presenterat någon årsredovisning (jag skrev och bad om en men fick inget svar). Allmänna arvsfonden, som har en fäbless för detta slags organisationer, redovisar 808 bidragsprojekt knutna till denna förening. Rörelsen gatans röst och ansikte, en annan ideell förening som inte publicerar någon årsredovisning (eller svarar på mejl), har 168 projekt hos Allmänna arvsfonden. Black Coffee verkar vara en sydafrikansk musikproducent så varför han är omnämnd förstår jag inte. Förenade förorter framstår som en rätt påkostad poesitävling. Allmänna arvsfonden redovisar 26 stödprojekt. Revolution Poetry av oklar juridisk status har i alla fall tre stödprojekt hos Allmänna arvsfonden. Pantrarna verkar vara en blogg hos wordpress (samma som detgodasamhället.com) samt en ideell förening utan redovisning med tre stödprojekt hos Arvsfonden. Megafonen är olika ideella föreningar kring Stockholm (dito) med två projekt hos Arvsfonden.

Dessa aktiviteter får säkert pengar även från andra offentliga bidragsgivare, jag vet bara inte var jag ska söka.

Morgan Johansson, två frågor: Har du övergått till att verka för segregation i stället för integration? Om inte, tycker du det är lämpligt att allmänna medel används för att uppmuntra segregationsaktivister?

Vänliga hälsningar

PE