Patrik Engellau

En av pamparna i ”etablissemangets eliter” – uttrycket är hans eget även om han inte betecknar sig själv på det viset – är Javier Solana, tidigare generalsekreterare i Nato och utrikespolitisk talesman i EU. I Dagens Nyheter framför han allvarsord till sina kollegor och varnar dem för att ta lätt på vad västvärldens ”högerpopulister” kan ställa till med.

Han menar att högerpopulisterna visserligen framför andra klagomål än dem som gäller ekonomin, men att ekonomin, enkannerligen globaliseringens effekter, som står i centrum för denna nya politiska konflikt. Globaliseringen har lett till tre saker, hävdar Solana. För det första har miljontals fattiga människor i tredje världen blivit rikare, vilket lett till att ”ojämlikheten mellan länderna har ovedersägligen minskat i betydande grad”. För det andra har de rika i de rika länderna blivit rikare. För det tredje har vanliga människor i de rika länderna knappast fått det bättre utan hotas i ökande utsträckning hotas av arbetslöshet och utanförskap. Då är det ”bäddat för en revolt mot etablissemanget”.

Därför uppmanar Solana sina kollegor i etablissemangets eliter att vidta skarpa åtgärder, för ”Det otänkbara kan ske. Populisterna kan vinna. Det är hög tid för de nationella ledarna att visa att de vet vad som pågår.” Man anar att Lövfen, Kinberg Batra, Lööf och Busch ivrigt läser detta till morgonkaffet för att veta vad de ska göra.

Här är några av Solanas lösningar. Etablissemangets eliter måste:

• ta ”djärva initiativ mot ojämlikhet”
• ”arbeta ut system som garanterar att medborgarna får det bättre på lång sikt i en globaliserad värld”
• visa ”kreativitet och förmåga att lösa problem”
• ”samarbeta om att förbättra det globala styret”

Mer konkret blir det inte. Är inte Solanas lösningar samma floskler som etablissemangets eliter strött omkring sig i decennier? När det blir praktisk politik av det hela slutar det i alla fall med ytterligare tio miljoner kronor till i lärarlöner i utsatta området vilket leder till status quo plus att ett litet antal lärare får bättre betalt medan Sverige fortsätter att sjunka i PISA-ligan.

Det plågsamma problemet för en stor del av västvärldens medborgare ser ut så här. Vi har tappat tron på etablissemangets eliter. För varje ny dag får de en ny chans att säga något som kan återväcka vår tilltro till dem, men dagarna går och chanserna försummas. Det är inte så mycket vi begär av dem, bara tillräckligt för att få oss att nära ett hopp som vi kanske inte ens riktigt tror på men ändå vill ge en chans. Men inte ens sådana halmstrån erbjuds.

Alternativet är högerpopulisterna. Man ser på dem och man suckar. Tänk om det hade varit på allvar. Tänk om det handlat om att tillsätta ledning på fyra år för ett bolag jag äger utan att jag hade rätt att stoppa och ersätta om de kör i diket. Vem vill vara så ansvarslös med sin egendom att han spelar med oprövade, otydliga kort? Att vi kanske redan ligger i diket är ingen tröst.

Något tredje finns dock inte.