Patrik Engellau

Att Sveriges intellektuella på det hela taget är vänstervridna är en rätt vanlig uppfattning bland folk som inte anser sig vara det.

Frågan är vad vänster betyder. Det är inte så självklart som man kan tro, i varje fall inte för mig. (En professor emeritus som jag känner sa: ”Det är väl allt sånt som man ogillar”.)

För några decennier sedan, medan det ännu fanns marxister, var saken klarare. Vänster var att i någon form anse att marknadsekonomin är både dålig och dödsdömd och att ett bättre och jämlikare samhälle kan skapas genom att folket tar makten från kapitalisterna och socialiserar allting. Visst, det finns väl fortfarande intellektuella som när sådana uppfattningar, men numera förefaller det vara en helt annan uppsättning idéer som kallas vänster.

Vänster numera är sådant som feminism, identitetspolitik, homosexuellas rättigheter, post-modernistiska värderingar, kort sagt allt sådant som anses politiskt korrekt. Och politiskt korrekt är sådant som de flesta politiker och journalister tycker. Och det gemensamma för deras tyckande är en mycket positiv inställning till staten. Så egentligen menar jag att det inte så mycket handlar om vänstervridning som om statsfromhet. Vänsterns program förändras med tiden, men det handlar alltid om att krama staten. Jag tycker därför att det är mer korrekt att kalla de intellektuella för statskramare än att kalla dem vänster. Begreppet vänster verkar ju inte ha någon fast betydelse, men det har begreppet statsfromhet.

Jag skulle förklara det där för min brasilianska portugisiskalärarinna. Det var svårt. I hennes land var upplägget ett helt annat, förklarade hon. I Brasilien har de intellektuella också kallat sig vänster sedan länge. Under militärväldet 1964 – 1985 var vänstern diktaturens motståndare. Alla som var emot diktaturen kallade sig vänster. Eftersom diktaturen var staten så blev vänstern avogt inställd till staten. Efter diktaturens fall har vänstern delat upp sig i alla möjliga schatteringar som alla anser sig vara vänster men i övrigt kan tycka nästan vad som helst bortsett från att alla är skeptiska till staten. Av de tio största partierna – det finns hur många partier som helst – har sju stycken ord som arbetare och socialism i sina partibeteckningar.

Min lärarinna kunde inte förstå att den svenska vänstern bestod av statskramare (liksom jag inte kunde förstå varför den brasilianska vänstern inte består av statskramare förrän hon klargjorde det där med diktaturen).

Jag förklarade att de intellektuella i Sverige nog alltid gillat staten. Eller så kanske det började när Gustaf Vasa gjorde Sverige protestantiskt och inrättade en statskyrka. Den tidens intellektuella blev präster och således statsanställda och eftersom intellektuella har det gemensamt med hundar att de slickar den hand som föder dem var det naturligt för de intellektuella att bli statskramare. Gustaf Vasa införde i så fall en fin tradition i vårt land.

”Men herregud”, sa hon efter att ha funderat en stund, ”vilken jättelik propagandaapparat den svenska staten måste ha fått om alla intellektuella och tänkare och opinionsbildare ser verkligheten med statens ögon!”

Smart kvinna, min lärarinna.