Patrik Engellau

Det känns som om berättelsen om dagens migration till Europa är tvinnad av tre trådar, som inte nödvändigtvis hänger ihop.

Den första och vanligaste berättelsen, själva fundamentet, är att folk flyr från krigshandlingar i Syrien. De kommer till ett land som Sverige för att söka asyl och begära att få status som flykting (eller kanske alternativt skyddsbehövande; jag skippar finesserna).

Det finns några fel behäftade med den berättelsen. Av de 1 520 personer som anlände till Sverige under perioden 25 juli till 14 augusti kom bara 261 stycken eller 17 procent från Syrien. Kriget finns uppenbarligen, men inte som någon särskilt viktig förklaring till migrationen. För övrigt vet vi inte om de som kommer hit förföljts eller utsatts för krigets faror. Det kan hända att många i själva verket passar bättre under den andra berättelsen, som jag strax kommer till.

Ett annat fel med krigsberättelsen är att utgångspunkten för hela asylresonemanget är att det handlar om tillfälligt skydd i avvaktan på att lugnet ska återställas i krigsområdena och repatriering ske. Något sådant verkar inte vara påtänkt, varken av EU, de europeiska ländernas migrationsmyndigheter eller av migranterna själva. Grundpremissen för verksamheten är att det handlar om permanent folkförflyttning, kanske med integration i det nya hemlandet som långsiktigt mål.

Den andra berättelsen bygger i stället på tanken att tredje världens folk upptäckt möjligheten att flytta från sina fattiga och korrupta hemländer till mer ordnade förhållanden i europeiska välfärdsländer och tar chansen att förbättra sina liv, lite som när Karl-Oskar och Kristina på 1800-talet emigrerade från Småland till USA. Denna berättelse är min personliga favorit som jag ältat ett antal gånger, till exempel här.

Den berättelsen har fördelen att den förklarar varför en så stor andel av migranterna kommer från länder utan krig, men den kan egentligen inte förklara det hjärtliga och engagerade välkomnande som den europeiska politiken – med undantag för några få länder – erbjudit migranterna. Den amerikanska regeringen var visserligen positivt inställd till Karl-Oskar och Kristina, men det handlade aldrig om att ge dem tolkhjälp, gratis läkarvård, språkkurser och annan utbildning samt förtur i bostadskön.

Om man ska närma sig något slags förståelse av den översvallande vänlighet som de europeiska politiska etablissemangen, däri inräknat EU, riktat mot migranterna måste man söka i det härad som Vaclav Klaus pekat på (i den bok som Lennart Bengtsson nyligen anmälde på den här sajten):

En viktig punkt som författarna för fram är att migrationen ursprungligen inte i första hand är en följd av ursprungliga initiativ hos migranterna utan att migrationen påtagligt uppmuntrats av EU-kommissionen och av enstaka medlemsländer. Det politiska etablissemanget såväl i Bryssel som i de flesta medlemsländer har starkt uttalat sig för en migration till Europa och det är denna pull-faktor som har varit den främsta orsaken till massmigrationen. Man har sett utvecklingen mot ett multi-kulturellt Europa som ett värde i sig, en uppfattning som inte delas av majoriteten av medborgarna.

Företagsamma individer har sett möjlighet till goda affärer och har effektivt svarat på behovet genom att ordna transportmöjligheter och smuggelvägar. Likaså har de mottagande medlemsländerna sina företagsamma individer som ser möjligheten att tjäna pengar som de säkert anser för en ”god” sak.

För fattiga migranter har de generösa socialbidragen i Europa varit speciellt lockande och här har vissa myndigheter bidragit genom att göra klart för migranterna att de har rätt till liknande villkor som medborgarna i medlemsländerna. När myndigheterna börjar inse att detta blir ohållbart försöker man nu backa och finna andra lösningar.

Dessa formuleringar utgör en tredje berättelse av innebörd att migranterna kommit till Europa för att de blivit så vänligt inbjudna av Europas ledare. Denna berättelse blev på två sätt något av en ögonöppnare för mig vilket den inte borde ha blivit eftersom det egentligen är självklarheter.

Det första sättet är ju att det faktum att många länder nu börjat montera med välkomstskyltarna faktiskt tycks få effekter. UNHCR rapporterar att antalet migranter över haven i år ligger på ungefär halva årstakten jämfört med 2015. Det är samma sak med Sverige. Under de första sju månaderna i år var antalet asylsökande hälften mot förra året. Förklaringen måste vara att Europa drar öronen åt sig; kriget och fattigdomen har ju inte märkbart förändrats.

Det andra sättet jag häpnade var att jag fick en så tydlig bekräftelse på teorin om det välfärdsindustriella komplexets inflytande. Klaus tycks beskriva det rakt upp och ner. Utan hänvisning till alla dessa egenintressen är det svårt att förklara etablissemangens entusiasm för sådant som multikultur och gradvisa framflyttning av migranters sociala rättigheter.

Kanske är den starkaste totalförklaringen en kombination av berättelse två och tre tillsammans med lite kryddning av ettan för att legitimera hanteringen inför de europeiska folken och ge dem skäl att betala utan att knorra så mycket.

Om Klaus har rätt låter sig migrantvolymerna alltså kraftigt påverkas av de europeiska ländernas migrationspolitik. I den mån detta är riktigt står vi inte inför en ödesbestämd migrantinvasion enligt en strikt tolkning av den andra berättelsen. Vi kan, åtminstone delvis, kontrollera det hela om vi vill.