Patrik Engellau

Igår höll jag en predikan på temat ”kapitalismens strukturella godhet” och angav Ingvar Kamprad som illustrativt exempel. Nu ska jag delvis ta tillbaka detta evangelium, ty kapitalismen kan tyvärr ibland vara strukturellt supergirig och orättvis.

Nu för tiden talas det en hel del om globaliseringens nackdelar. Det lyckorus världen kände för tio, femton år sedan inför det internationella ekonomiska utbytets välsignelser verkar ha avklingat och ersatts av en baksmälla. Den framstående amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz påpekade nyligen att det bara är de superrika som fått det bättre medan de nittio procent fattigaste i USA inte fått uppleva några ekonomiska förbättringar alls under de senaste trettio åren. Han sa att detta beror på missriktad amerikansk politik och föreslog i stället något som inte imponerade på mig och gick ut på sådant som Jonas Sjöstedt, vänsterpartiet, brukar förfäkta.

I The New Yorker läste jag att de tjugofem högst betalda hedge fund-cheferna i USA under 2013 tillsammans hade tjänat 21 miljarder dollar, mer än landets alla dagisfröknars sammanlagda löner, så problemet finns.

Själv skulle jag tro att den svenska utvecklingen har varit ungefär som den amerikanska, alltså att de rika blivit rikare och att de ekonomiska klyftorna ökat. Ändå tror jag inte på Stiglitz eller Jonas Sjöstedts idéer. Varför inte?

Kapitalismens problem är att de ofantliga rikedomar som en del lyckas skaffa sig inte alltid berott på att de, som i Kamprads fall, gjort en massa välsignad lycka för folk, utan på att de administrerar stora mängder kapital som de inte själva äger. Det handlar alltså om det som brukar kallas Andra Människors Pengar eller Herrelösa Pengar.

Typexempel är olika slags pensionsfonder. Den som arbetar betalar till en pensionsfond som han knappt vet namnet på. Insättningen hamnar på så sätt i Finansvärlden som har en massa anställda som bestämmer vad som ska göras med pengarna. Det kallas att förvalta kapital.

Tänk dig att du sitter och förvaltar miljarders miljarders kronor av Andras pengar. Du upptäcker rätt snabbt att Andra väldigt sällan hör av sig. Pensionsinsättningar och sådant går över huvudet på Andra. Förresten är du som förvaltare kanske den tredje i kedjan av Finansbolag som sysslar med Andras pengar, först kom pensionsfonden själv, sedan lämnade pensionsfonden pengarna till ett finansbolag som satte pengarna i den aktiefond som ditt företag administrerar.

Tror du inte att du skulle slås av tanken att det inte vore mer än rätt om en pyttedel av de där Herrelösa Pengarna som du hanterar i stället hamnade på ditt eget bankkonto? Inte sådär att du skulle sno dem, men du kanske snackar med kollegorna om den här möjligheten på lunchen och så börjar hela företaget tänka på saken och till slut kanske någon kommer på att, visst, vi borde ha ett bonussystem! Den fina tanken sprider sig i hela branschen och till slut har hela Finansvärlden förstått hur genialt det hela är och hur andra och ännu fiffigare ersättningsformer kan utvecklas om kreativa hjärnor får sätta krafterna till. En branschstandard etableras och förädlas till allmän praxis sedan Finansinspektionen stämplat godkänt.

För några år sedan skrev jag en bok med journalisten Olle Rossander där vi hävdade ungefär att volymen Herrelösa Pengar i proportion till BNP ökat kraftigt över tiden och att detta var förklaringen till uppenbart lättförtjänta pengar som ett litet antal superrika finanshajar lyckats skaffa sig. Vår eventuellt romantiska tanke var att den allt snedare inkomstfördelningen inte hade utvecklats på samma sätt om hederliga, hårt arbetande och långsiktiga företagare som Kamprad i stället hållit i slantarna.

Myglet och skumraskbeteendena frodas nämligen inte i företag där det finns starka entreprenörer och företagare som själva äger, utan i företag och, för all del, även andra organisationer, där det saknas starka, personliga ägare. Fundera lite på de skandaler du kan minnas så ska du se att de inte skett i företag som just IKEA eller H & M eller Stena utan i stället i verksamheter som styrs av tjänstemän som såklart alltid kollar om det går att stoppa handen i syltburken. Det gäller förstås även icke-kommersiella organisationer, som facket och kyrkan, som också härskas av tjänstemän.

Lösningen är inte straffskatter på de rika utan att minska andelen Herrelösa Pengar så att ägarna syns och förhoppningsvis bryr sig, till exempel genom att den Andre får in pensionsavsättningen på sitt eget bankkonto och själv styr över den. Framför allt gäller det att politiken uppmuntrar företagande och entreprenörskap så mycket det går. Det skapar välstånd och jobb och då kan Andra investera i nya, riktiga företag i stället för att skicka sina pengar till finansbranschen. Det är nämligen det friska och nydanande företagandet, entreprenörskapet, som förädlar kapitalismens inneboende goda möjligheter och förhindrar denna ekonomiska ordning att utveckla sina avarter.