Krister Thelin

Min problematiserande artikel om kulturell (etnisk) kartläggning av brottslingar har kommenterats med invändningar från många som inte ser några problem med sådan kartläggning. En del hävdar att det är en “demokratisk fråga” att BRÅ följer upp sin senaste undersökning från 2005, en undersökning som visade att personer med utländsk bakgrund var överrepresenterade bland de dömda. Det må man tycka, men det är ingen “demokratisk” rättighet att få veta allt eller en “demokratisk” skyldighet för en statlig myndighet att företa allehanda slag av undersökningar.

I artikeln lyfte jag fram att ökad kunskap om brottslingars bakgrund givetvis kan vara värdefull och att det också allmänt kan bidra till ett mera effektivt preventivt polisarbete, men att det finns en risk att kunskapen även kan leda till otillåten diskriminering vid ingripanden mot enskilda genom felaktig användning av ”profilering” som polismetod.

Frågan om förbud mot diskriminering (och “profilering” som polismetod) kan kräva några utvecklande rader.

I vår regeringsform, liksom i Europakonventionen och FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, finns förbud mot missgynnande (diskriminering) på grund av bland annat ras eller hudfärg, ett förbud som avser att tillgodose allas likhet inför lagen. Polisen får alltså inte ingripa mot någon som är misstänkt för brott enbart (!) på grund av vederbörandes utseende. I USA (inte minst i New York) som har samma grundlagsskydd mot diskriminering har detta varit en uppmärksammad sak. Polisen där kontrollerade regelmässigt  unga  afroamerikanska män  (“stop and frisk”) med förklaring, att svarta unga som kollektiv var mer brottsbelastade än andra och att denna polismetod (“profilering”) därför var välgrundad. Unga (och gamla) av olika utseende skall naturligtvis kunna kontrolleras av polisen om brottsmisstanke finns. Men grundas misstanken enbart (!) på att ett kollektiv med vissa ras-eller uteseendemarkörer uppvisar visst brottsligt beteende är ett ingripande mot en individ ur detta kollektiv en olaglig diskriminering; ett ingripande kräver alltså ytterligare någon objektiv omständighet än anknytning till en grupp. New York-polisen har också efter kritiken om diskriminering övergivit “stop and frisk” som metod.

Skulle en ny rapport från BRÅ bekräfta att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken får denna kunskap om tillståndet på kollektivnivå alltså inte överföras som skäl för ingripande på individnivå enbart (!) på grund av att någon ser ut att tillhöra detta kollektiv. Sådana ingripanden är förbjudna som olaga diskriminering. Det var denna fara jag ville peka på. Kunskap är bra men skall användas rätt.

Som framgår av artikeln förordar jag, trots detta, på andra grunder att BRÅ följer upp sin rapport från 2005.