Patrik Engellau

I en hörna på miljonärsklubben, dit numera en femtedel av svenska folket äger tillträde, sitter två medelålders herrar och pratar vid kaffet efter middagen.

Du Mats-Åke, säger Carl-Johan, det ser inte bra ut det här. Jag menar det här med Sverige.

Va, men Carl-Johan! säger Mats-Åke. Du som skär guld med täljknivar med dina asylboenden och friskolekoncerner. Du har väl inget att klaga på!

Jovisst, svarar Carl-Johan, affärerna går riktigt bra. Men man måste tänka långsiktigt också. En idiot kan ju fatta att det här inte håller i längden. Pengarna kommer inte att räcka. Vad kostar migrationen idag? Fem BNP-procent? Mer? Ingen vet ju, i varje fall inte jag. Och om det fortsätter blir det bara dyrare och dyrare.

Äsch, säger Mats-Åke, då får väl politikerna strama åt lite, begränsa invandringen och sänka bidrag och lite sådär.

Tror du? Carl-Johan ser skeptisk ut. Tänk vilka protestvrål det skulle bli. Jag tror snarare de kommer och tar våra pengar än de tar andras. Vi miljonärer har ju ingen makt. Ingen organisation. Inga motorcykelgäng och inga terrorister. Vi kan inte försvara oss. Vi är väluppfostrade och slåss inte. Vi knappt ryter. Rätt som det är kommer mina friskolor att bli värdelösa om vinstuttag blir förbjudna.

Kan det gå så illa, frågar Mats-Åke tvivlande. Tror du inte de fattar att det skulle bli dödsstöten för Sverige, alla driftiga och ambitiösa människor kommer ju att sticka!

Det går inte så fort, säger Carl-Johan och stryker sig fundersamt om hakan. Dessutom tror nästan alla som du, alltså att det finns någon sorts förnuft och att dårskap inte kan bryta ut. Se på judarna i Tyskland. Det var ganska få som kunde se handskriften på väggen. Resten litade på styrkan i den gamla tyska kulturen. De trodde att inget riktigt ont kunde hända.

Vad ska vi göra då? Mats-Åke ser bekymrad ut.

Jag vet inte, svarar Carl-Johan betänksamt. Att judarna råkade illa ut i Tyskland berodde väl i alla fall delvis på att sådana som vi miljonärer halvt om halvt stödde nazisterna för att de skulle ta kål på kommunisterna som hotade vår egendom.

Men hallå! Nu är du väl ändå ute och far, protesterar Mats-Åke och ser oförstående på sin vän. Hos oss finns det ju varken nazister eller särskilt många judar att tala om.

Nä, men det finns de som vill ta våra pengar och inte skulle akta för rov att sänka Sveriges ekonomi i bara farten. Det är politikerna. Dem kan vi inte lita på. Vi vet inte om de kommer att bete sig som de tyska kommunisterna som ville utradera medelklassen till förmån för sina protegéer, alltså dåtidens proletärer som idag motsvaras av migranterna, eller om de tänker göra tvärtemot och avser att uppföra sig som nazisterna och ge sig på vårt samhälles motsvarighet till judarna, nämligen migranterna. Hellre det senare om jag får bestämma, säger Carl-Johan, med tanke på att någon genomtänkt och balanserad plan för en önskvärd utveckling hittills inte presenterats. Det här kan gå lite hur som helst, det är det som bekymrar mig.