Patrik Engellau

Det är inte säkert att det var Voltaire som sa att han ogillade sin meningsmotståndares åsikt men var villig att dö för vederbörandes rätt att framföra den. Men om det inte var Voltaire så var det någon annan som sålunda myntade ett av västerlandets stoltaste och oftast formulerade talesätt.

Nu ska jag tala om a) när detta talesätt gäller och b) vad det innebär vid de tillfällen när det faktiskt gäller.

När folk har motsägelsefulla åsikter råder en konflikt dem emellan. Konflikter kan vara mer eller mindre allvarliga. De flesta meningsmotsättningar är så obetydliga att vi knappt märker dem. (”Ska vi köpa Aftonbladet eller Expressen? Äsch, vi köpte Aftonbladet åt mig igår så vi tar Expressen till dig idag.”) Men ibland är konflikterna på liv och död. (”Greven har förolämpat mig. Han får välja sina sekonder. Vi ses i gryningen i Bois de Boulogne.”)

Mao Zedong skilde på antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar. De antagonistiska är oförsonliga och på liv och död såsom i krig. De icke-antagonistiska är de andra.

Jag tror att Voltaires – eller vems det var – uttalande gäller när motsättningarna är icke-antagonistiska. Tanken att Winston Churchill vore villig att gå i döden för Adolf Hitlers rätt att framföra sina åsikter är absurd.

Innan jag kommer till b) vill jag göra en Mao på vår situation i Sverige här och nu. Huvudmotsättningen i landet går, enligt min uppfattning, mellan å ena sidan det välfärdsindustriella komplexet med sin pk-ideologi och å den andra den ansvarskännande medelklassen med sina lite gammalsvenska – lite liberalkonservativa eller småborgerliga eller vad man vill kalla det – uppfattningar. Är denna motsättning antagonistisk eller inte?

Frågan är viktig eftersom svaret bestämmer hur debatten ska föras. Ska det vara resonemang eller ska det vara verbalt krig?

På båda sidor finns oresonliga krigare. Uttalandet nyligen från en känd pk-orienterad kulturskribent (Hynek Pallas) om att Brexit berodde på äldre vita gubbar med kissfläckar på byxorna är en arrogansens och omedgörlighetens höjdpunkt. En annan favorit är ledarskribenten (Anders Lindberg) som beskriver Brexit-röstaren som kopia av Harry Potters fosterfar, ”en allt igenom småskuren och vidrig person som försöker upprätthålla sitt inskränkta medelklassliv ­genom att sätta sig på andra”.

Det finns även många exempel på motsvarande halsstarrighet från den andra sidan.

Själv lever jag i föreställningen att Sverige är en demokrati vilket rent definitionsmässigt betyder att huvudkonflikten inte är antagonistisk. Hos oss ska det inte råda inbördeskrig, varken fysiskt eller på debattsidorna. Hos oss handlar det om att försöka förstå och komma överens och respektera motståndarens kärnvärderingar. Det kanske vackraste exemplet på den inställningen som jag fått uppleva var i samband med kampen mot löntagarfonderna. Det räckte med att motståndarna trummade ihop hundratusen personer och lugnt och värdigt med flaggor och musikorkestrar marscherade från Humlegården till riksdagen för att fondförespråkarna skulle dra öronen åt sig och i stort sett lägga ned projektet.

Men det handlar inte bara om att respektera motståndarens kärnvärderingar, utan också om att försöka förstå hur han tänker. På den punkten erkänner jag svårigheter. Jag tror till exempel inte att de styrande pk-pedagogerna aktivt och målmedvetet går in för att förstöra den svenska skolan. Jag tror att de har goda avsikter. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur de resonerar, inte minst med tanke på att de årliga utvärderingarna tycks visa på stadigt sjunkande resultat. Jag kan inte komma fram till annat än krystade och hemmagjorda förklaringar av typ att de säkert vill se bättre skolresultat, men att de ännu hellre vill något annat – till exempel behålla sina jobb, främja sin karriär och slippa ifrågasätta sina favoritidéer – som går på tvärs emot bättre resultat i skolan. Ibland blir jag rasande över argument som tycks sakna allt logiskt innehåll och vars existens inte verkar ha något annat syfte än talarens egennytta. Det är då man vill skrika ”jävla idiot” eller motsvarande, men så gör man inte offentligt i en demokrati.

Så, för att äntligen kommet till b), i vårt svenska samhälle här och nu gäller civiliserad debatt. Det gäller även den här sajten. Jag är stolt och glad över att det råder så mycket eftertanke och respekt i de texter och kommentarer som presenteras. Hittills är det bara några promille av kommentarerna som förvisats till skräpkorgen. Jag är tacksam för synpunkter. Ska vi censurera mer eller mindre?