Vår kultur innefattar det som är utmärkande för vårt sätt att tänka och leva. Sådana nedärvda levnadsmönster finns i alla samhällen och avspeglas i såväl lagstiftning som mellanmänskliga relationer. Få saker påverkar en människas liv mer än hennes kulturella kontext. Det är därför ingen överdrift att säga att kultur är bland det viktigaste som finns.

En kultur kan inte frigöras från sin historia. Inte heller hade den historiska utvecklingen varit densamma utan sitt kulturella sammanhang. Kulturen är också sammanflätad med sitt språk. Alla som lärt sig ett främmande språk vet att man i språkets uppbyggnad kan hitta koder som röjer dess kulturella själ. Historien och språket ingår i det skelett som bär upp den kulturella muskulaturen.

Centralt för en kultur är dess värderingar och traditioner. Vår kultur får oss att stå snällt i kön till biljettluckan, att köpa påskägg åt barnen och att tycka att baddräkt är ett lämpligt strandplagg. Kulturen påverkar också hur högt vi prioriterar vårt arbete, hur noga vi är med att passa tider och hur vi uttrycker våra känslor. Det är praktiskt att ha en gemensam kultur med omgivningen; utan den kan vi inte veta hur vi ska bete oss i samspelet med andra. I Sverige fungerar dessa kulturella direktiv ganska bra. Med tanke på hur många möten som varje dag sker i vitt skilda situationer, så är det förvånansvärt sällan dispyter uppstår.

Ingen kultur kan sägas vara statisk eller fri från inflytande. Nya idéer utvecklas inom den befintliga kulturen, samtidigt som tankegods tas in utifrån. Denna kulturella evolution, där nya influenser inlemmas i gamla strukturer, har världen sett i tusentals år. Tidigare fördes kunskap, filosofi och seder till nya platser av handelsresande och erövrare, nu sker kulturutbyte via migration och internet. I denna process sker en ständig selektion, där varje kultur sorterar urvalet med sitt specifika filter. Utvecklingen sker därför oftast – men inte alltid – i enlighet med de synsätt som utgör kulturens ramverk.

Vi gör alla avsteg från den kulturella huvudfåran. Exempelvis finns det svenskar som avstår från den numera etablerade traditionen att fira jul. I den myriad av tankar och beteenden som utmärker svenskheten är det dock ovanligt med så stora avvikelser att en person uppfattas som kulturellt apart. Ett exempel fick vi emellertid se när Yasri Khan, född och uppvuxen i Sverige, inte kunde ta en kvinnlig journalist i hand. Kulturen framträder helt enkelt tydligast när den kolliderar med det främmande. När småflickor utsätts för omskärelse eller gifts bort med äldre män är det lätt att inse att den svenska kulturen både finns och har gränser. I vår kultur gör man inte så.

De senaste åren har den svenska kulturen fått utstå anklagelser från politiskt håll. Den har beskyllts för att vara obefintlig eller – om den ens existerar- motbjudande. Tydligast illustrerades detta av Fredrik Reinfeldt, som vid ett besök i Södertälje hävdade att det enda ursvenska är barbariet. Politikernas budskap har varit att den svenska kulturen är en skamfläck, medan kulturer utifrån förtjänar beundran. I vilket syfte de styrande vill beröva svenska folket dess nationella samhörighet kan man grubbla över.  Kanske är det helt enkelt så att nationell stolthet är ett hot mot det mångkulturella samhällsprojekt som från politiskt håll drivits genom stor invandring, lagstiftning och demagogi.

Låt oss därför, mot bakgrund av ovanstående, fastslå att det finns en svensk kultur. Denna kultur har odlats fram i generationer och den har bidragit till framväxten av ett välfärdssamhälle. Att nedvärdera den är att håna vårt samhälles fundament. Det är också att kasta bort tidigare generationers samlade kunskapsmassa. Istället för att förneka vår kulturs betydelse bör vi vara måna om att bevara dess viktigaste värden.  Vi bör inte tillåta att dessa slås sönder av en ideologi där självförakt upphöjts till ideal. Vi behöver inte utplåna oss själva för att kunna möta omvärlden med respekt.

Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.