En historisk parallell som kanske inte är en historisk parallell

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika.

Ändå måste det vara tillåtet att försöka lära sig något av historien. Vad man än säger tror jag att en av det senaste halva årtusendets stora framgångar för västerlandet är nationen. Nationen är ett väsen som möjliggör för ett folk – vad nu ”folk” betyder – att höja sig över sina tusentals splittringar och allianser och bli en enad, nationell befolkning.

Jag vet att nationen under nittonhundratalet haft dåligt rykte eftersom enade nationer kan få för sig att börja kriga med andra enade nationer och då kan det, om det spårar ur, bli som de senaste århundradenas stora europeiska krig. Men de som kritiserat nationerna som företeelse och strävan har aldrig riktigt talat om vad de velat sätta i stället. Kanske har de föreställt sig något slags umma i världsskala, till exempel en kommunistisk international eller ett allsmäktigt FN.

Vad de borde ha tänkt på – och oroat sig över – är snarare det mest sannolika alternativet till nationen, nämligen den förnationella söndringen och röran, kanske feodalismen eller det med feodalismen jämförbara klansamhället i dagens Mellanöstern. I sådana samhällen råder, med Thomas Hobbes ord, ett allas krig mot alla. För Hobbes var den ensamma, våldsamma, vidunderliga, lagstyrda och beräkneliga nationella staten, som han kallade Leviathan efter monstret i Jobs bok, en folkets vän och befriare. Leviathan skapar trygghet för den fredliga, strävsamma medelklassen.

Det statliga våldsmonopolet är nationens ryggrad och existensberättigande. Då och då blir detta våldsmonopol utmanat. Det har i det moderna västerlandet inte skett så ofta. Låt mig peka på tre möjliga reaktioner från nationernas sida, två som faktiskt inträffat och en som åtminstone är teoretiskt möjlig.

För femtio år sedan började ordningen och medelklassens intressen hotas av kommunistiska rörelser i en del latinamerikanska länder, till exempel Brasilien, Argentina och Chile. I vilken mån dessa upprorsrörelser verkligen fanns och hade möjligheter att få något riktigt genomslag kan naturligtvis diskuteras, men läget var tillräckligt allvarligt för att medelklassen skulle oroa sig och krigsmakten i respektive land skulle känna sig manad att intervenera och införa diktatur till medelklassens beskydd. Den reguljära Leviathan, polis och övrig ordningsmakt, klarade inte jobbet på egen hand utan fick hjälp av ett annat monster, nämligen krigsmakten. (Vid sidan av den eldsprutande Leviathan finns i Jobs bok monstret Behemoth med benstomme av järn.)

Mellankrigstidens Tyskland uppvisar ett annorlunda scenario. Den prövade medelklassen utmanades och skrämdes även där av oro för en kommunistisk revolution, men den tyska nationen hade ingen reguljär våldsapparat, varken Leviathan eller Behemoth, att sätta emot. Till medelklassens räddning – nåja, på kort sikt – kom ett helt annat monster, nazisterna, som delvis rekryterats ur medelklassens egna led och under flera år etablerat sig som dominerande och odemokratisk våldsapparat i den tyska nationen.

Så kommer den tredje möjligheten, och detta resonemang är inte för de ömhudade och sjåpiga. Vi drar ut en trend. Idag finns ett femtiotal bostadsområden dit den svenska Leviathan inte vågar sig (och Behemoth har så länge varit på svältkur att han knappt kan stå på egna ben, långt mindre tampas med kriminella gäng). Vad hindrar att det snart finns hundra eller tvåhundra no go-zoner och att dessa så småningom utropar ett gemensamt kalifat?

Vad tror du? Kommer Sverige i så fall att gå den latinamerikanska vägen och med obönhörlig beslutsamhet och med de eventuellt odemokratiska medel som behövs göda, rusta och bestycka sin Leviathan så att han kan göra sitt jobb och återupprätta sitt forna monopol på våldsutövningen? Eller kommer vi att som i det tyska fallet vänta på att medelklassen beväpnar sig och organiserar sig för motstånd? Eller kommer vi att sönderfalla i ett förnationalistiskt, hobbesianskt allas krig mot alla?

För varje dag som svenska politiker underlåter att börja förbereda sig för det värsta så blir frågan desto mer aktuell. Eller också är jag bara överdrivet fantasifull, ett alternativ som jag önskar vore det sanna. Jag önskar den svenska modellen, något ingen vet vad det är, men troligen betyder att inget otrevligt händer, många hundrade år. Ja, må den leva.