Mohamed Omar

Den 21 juni röstade riksdagen med stor majoritet igenom en åtstramning av asylpolitiken. Det innebär bland annat att det blir svårare för migranter att ta hit sina familjer. En stor majoritet av svenska folket ställer sig bakom åtstramningen då man vill se en mer ansvarsfull politik, men en högljudd minoritet menar att Sverige nu ”splittrar familjer”.

Men Sverige splittrar inga familjer. Det är migranterna som lämnar sina hustrur och barn (det är framför allt män som kommer hit och söker asyl) som splittrar sina familjer. Vi tvingar dem inte att komma. Om det är krig i hemlandet är det mycket lättare att ta sig till ett säkert grannland än att resa hela vägen till norra delen av Europa. Men de har valt svensk välfärd framför familjen och får själva ta ansvar för det.

De unga, afghanska männen (hm… somliga är snarare medelålders) som kommit hit och sökt asyl under beteckningen ”ensamkommande flyktingbarn” saknar egentliga skyddsskäl. Många av dem är dessutom födda i Iran eller har bott där i flera år. På grund av dålig ekonomi, inte på grund av krig, lämnar de sina familjer och tar sig till Sverige. De väljer att splittra sina familjer för att få tillgång till svensk välfärd.

Jag håller med om att det är något bra att hålla ihop sin familj, men måste det alltid ske i Sverige? För migranter från Iran går det utmärkt att förenas med sin familj i Iran. Det går flygplan fulla av svenskiranier från Arlanda till Tehrans flygplats hela tiden. Det är asylinvandrare, anhöriga till asylinvandrare och barn till asylinvandrare som reser till Iran för att roa sig, ta hand om sina affärer eller besöka släkt och vänner. Det är bara att åka till Arlanda och titta.

Konsekvensen av de nya svenska reglerna kan snarare bli att färre, inte fler, familjer splittras. Nu kanske fler män väljer att stanna hos sina familjer istället för att söka asyl i Sverige. En del invänder att familjeförening i Sverige är nödvändig för bra integration. Så de tycker att integrationen har fungerat bra hittills?

Det bästa receptet för god integration är mindre invandring. Den främsta orsaken till att integrationen fungerar dåligt, så dåligt att till och med barn till invandrare lever i utanförskap, är att invandringen har varit för stor. Detta har skapat samhällen i samhället.

Sverige behöver inte upprätthålla asylrätten då ingen flyr hit från krig. Inget av våra grannländer befinner sig i krig. Istället bör vi rikta våra resurser till konflikternas närområden. Då kan vi hjälpa många fler. För samma kostnad vi lägger på unga, afghanska män som sitter och spelar Playstation på HVB-hem i Sverige skulle vi kunna bygga sjukhus och skolor i toppklass i Afghanistan och bidra till att bygga upp ett fungerande samhälle.

Samma dag som den nya politiken klubbas igenom i riksdagen publicerade Sveriges Radio en intervju med den 46-årige civilingenjören Nabil Almasri från Syrien. Han kom till Sverige strax före nyår, men hans 11-åriga dotter bor kvar i hemlandet.

Sveriges Radio tycks vilja få oss att tro att det är vårt fel att Nabil inte kan leva med sin dotter. Men så är det ju inte. Nabil tyckte att svensk välfärd var viktigare än familjen. Hade han tyckt att familjen var viktigare hade han fortsatt leva med dem i de delar av Syrien där det är fred eller i något av grannländerna. Dock är det inte försent för Nabil. Han kan fortfarande resa hem och förenas med dottern.

”Hur ska det gå för henne”, suckar Nabil i intervjun. ”Jag lovade att ta hit henne, så att hon kan gå i skolan”. Så det finns inga skolor i Damaskus? Det är klart det finns och Nabil som är civilingenjör har råd att betala terminsavgifter. Dessutom har de större behov av ingenjörer i Syrien än i Sverige. Där kan han både vara med sin dotter och göra nytta för sitt land.