Patrik Engellau

Min fru och jag kör genom staden och hon säger ”kör inte via Nybroplan för där brukar vara så mycket trafik så här dags”. Då protesterar jag och svarar att hon har fördomar mot Nybroplan. Bara för att det varit tjockt i trafiken någon gång så här dags behöver det inte vara så idag. Hur skulle hon själv känna sig om hon varit Nybroplan och bli ratad sådär lättvindigt? Man måste väl ge Nybroplan en ärlig chans.

Vi satt fast i en kvart.

En gång klev jag in i fritaxi på Stureplan. Efter ett kvarter stod taxametern på 150 kronor. Jag frågade chauffören om han meckat med taxametern, men det förnekade han ilsket. Det skulle vara så där. Då vill jag stiga av, sa jag. Han tvingade mig att betala priset. Jag morrade och då förklarade han att han önskade ”slakta mig som en gris” och gjorde motsvarande hotfulla åtbörd med en hand över strupen.

Sedan dess åker jag inte fritaxi. Jag har utvecklat en fördom mot fritaxi. Det är förstås synd om alla hederliga, hårt arbetande fritaxiförare som råkar illa ut för att potentiella kunder har fördomar – jag är inte den ende – men jag tänker inte göra avkall på min inställning.

Så träffar jag en professor i nationalekonomi som förklarar att min fördom inte är en fördom utan vetenskap i nobelprisklass. En enskild fritaxi, klarlägger han, kommer sannolikt aldrig att träffa samma kund igen och därför har föraren goda incitament att klämma ur sin passagerare så mycket det bara går. Fritaxi är som gjort för att lura okunniga turister. Det är skillnad på Taxi Kurir och Topcab, säger han. Om en enda Kurirtaxi lurar en kund har hela bolaget förlorat en återkommande betalare för evigt och därför tolererar inte bolaget att enskilda åkare trixar med taxametern.

Kanske skulle jag kliva in i en fritaxi om föraren var svensk. Håll i dig, för nu handlar det om äkta fördomar som inte går att snacka bort med nationalekonomiska teorier. Jag inbillar mig nämligen att det vore mer sannolikt att en svensk förare skulle ha moraliska spärrar mot att ta 300 spänn från Stureplan till Karlavägen. I varje fall skulle han inte hota att knivdöda mig.

En gång för länge sedan var jag i Eritrea. Människorna var snälla, ingenting funkade som jag tycker det bör funka, men det var lätt att köpa hasch. Du kan slita mig i stycken, men om jag träffar en eritrean kan jag inte helt blockera tanken att han nog är snäll men knappast kommer att funka så bra i ett normalt arbete men att han kanske kan fixa lite hasch till mig. Jag vet att det är en fördom, men jag kommer att ha ögonen på honom om jag anlitar honom för ”enkla jobb”, till exempel gräsklippning. Han kommer att behöva bevisa sin kompetens för mig. Och vad är det för fel på det, förresten? Alla behöver väl bevisa sin kompetens i alla sammanhang?

Egentligen är man tokig om man inte håller sig med ett antal försiktighetsfördomar. Om jag vandrar hemåt en mörk natt och ser ett gäng speedade och skrålande unga heltatuerade män framför mig på trottoaren så går jag en annan väg. Jag har en fördom mot grupper av unga män som ser ut på det viset. Jag tror att jag riskerar att bli rånad. Vore jag en bättre människa om jag i stället intalade mig att de egentligen var en grupp mormoner på maskerad och att de inget hellre ville än att ställa mig några artiga frågor om mitt förhållande till Gud och att rånrisken därför var obefintlig?