Patrik Engellau

Att tänka på sig själv är en av människans främsta njutningar. Hos mig uppträder den lusten ofta i form av spekulationer kring det samhälle som fostrat mig och där jag nu lever. Hur ska man förklara Sverige? Hur ska man förstå de drivkrafter som fått oss att forma vårt samhälle på det sätt vi valt och väljer att forma det?

Före demokratins genombrott bestämde de rika i Sverige, i huvudsak kapitalister och stora jordägare. Efter demokratins genombrott har makten alltmer hamnat i händerna på folkvalda ombud vilket sedermera lett fram till våra dagars politikervälde. (Politikerna säger visserligen att de fått makten av folket och det är väl sant ungefär som när gamla tiders enväldiga kungar hävdade sig ha fått sin makt av Gud. För legitimitetens skull behöver alla makthavare härleda sin position ur något högre syfte. Nåja, någon sorts inflytande har väl folkviljan på vad politikerna tar sig för i en demokrati, men för varje år känns politikerväldets egenintressen alltmer påträngande och avgörande för besluten.)

Enligt en vanlig, men som jag ser det felaktig, föreställning strävar politikerväldet (eller i varje fall några av de politiska partierna) efter att påverka nationen i socialistisk riktning. Att jag inte gillar den idén beror på att jag själv i kraft av min marxistiska skolning menar att socialism innebär att staten på ett eller annat sätt tar över de privata produktionsmedlen, kort sagt förstatligar företagen. Sådana ambitioner har naturligtvis genom tiderna funnits hos många politiker men dessa strävanden har sedermera avdött och förespråkas knappt längre av någon.

Det betyder emellertid inte att politikerväldet inte skulle vara maktlystet och besatt av iver att flytta fram sina positioner. Dess strävanden har emellertid inte riktats mot näringslivet och företagen, utan mot det civila samhället, alltså den del av samhällslivet som ligger vid sidan av staten och marknaden och där medborgarna ägnar de 128 veckotimmar som återstår när 40-timmarsveckan på jobbet är avklarad åt exempelvis familjeliv, sport, biltvätt, sömn, bio och fredagsfylla. Politikerväldet vill alltså styra dessa 128 timmar och låter kapitalisterna, i kraft av arbetsgivare och chefer, ta hand om styrningen av 40-timmarsveckan. Räknat på det sättet kan jag lite på skämt påstå att politikerväldet kan tilltvinga sig tre gånger så mycket makt genom att socialisera det civila samhället som om det socialiserat produktionsmedlen.

Den officiella beteckningen på denna socialisering av det civila samhället är ”utvecklingen av välfärdssystemet” eller något i den riktningen. Observera att jag inte påstår att denna utveckling är bra eller dålig. Många medborgare har varit och är entusiastiska anhängare av detta framväxande system. Min ambition är bara att beskriva vad som sker så som framtidens nyktra och av dagens synsätt oberörda historiker kanske kommer att försöka tolka vår tid.

Det behövs en apparat för att styra dessa i genomsnitt 128 timmar per heltidsarbetande svensk (och välfärdsstaten är långt ifrån färdig med koloniseringen av all denna fritid). Denna uppgift hanteras av vad jag kallar det välfärdsindustriella komplexet, alltså den miljonhövdade armé av olika slags hjälpare – terapeuter, försäkringskassepersonal, psykologer, speciallärare, HVB-anställda etc – som i tilltagande grad övertar funktioner från det civila samhället. Denna armé är politikerväldets verkliga maktbas ungefär som när den karolinska armén agerade maktbas åt de enväldiga karolinerkungarna.

En maktapparat, en härskande klass, behöver en enkel tanke som styr dess handlingar och tankar och förmår alla dess krafter att dra åt samma håll. Karl Marx beskrev det credo som skänkte kapitalismen framtidstro och handlingskraft. ”Ackumulera, ackumulera, det är lagen från Moses och alla profeterna”, förklarar han i första bandet av Kapitalet (där ackumulera betyder ”spara och investera så att kapitalet ökar”).

Även vår tids politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex har en motsvarande bärande tanke, nämligen att det är bäst för människor om deras liv inte styrs av traditioner och gammaldags, amatörmässiga idéer och rutiner utan i stället av vetenskapligt skolade, centralt placerade experter. ”Om folk inte vet att man ska äta tomater, så får vi lära dem att äta tomater”, sa Alva Myrdal förnumstigt.

Det här var ett modernistiskt funkistänkande som började utvecklas på 1930-talet just som politikerväldet gjorde sig färdigt att ta kommandot. Genom en lyckträff hittade jag följande citat från 1935 av en amerikansk socialreformator som oroade sig för hur illa barnen kunde fara av att föräldrarna uppfostrade dem. Han menade att själva lydnaden måste begränsas till områden där barnet själv upplever att den vuxne har särskilt värdefulla erfarenheter. ”Det är viktigt att barnet lär sig att vara olydigt vid tillfällen där föräldrarnas omdöme kan fallera.” Barnet måste gradvis vänja sig vid att vara en oberoende individ ”vilket är den enda rätta familjerelationen”. ”De fall där barnen domineras av föräldrarna när det gäller sådant som att välja kläder, leksaker, intressen och allmänna aktiviteter så att de förlorar såväl sin individuella som sin sociala kompetens – om de inte rentav utvecklas till psykopater – är alltför vanliga för att inte tas på stort allvar… Det är inte bara föräldrar med trångsinta uppfattningar, utan framför allt föräldrar som är genomtänkta och intelligenta, som måste värna sig mot dessa felaktiga attityder ty det är normalt dessa intelligenta föräldrar som mest tenderar att utöva dominans över barnen. De goda och ambitiösa mödrarna utövar troligen ett skadligare inflytande över barnen än de dåliga.” (Knight Dunlap, Civilized life. The principles and applications of social psychology, Baltimore, 1935, sid 189.)

Man förstår politikerväldets entusiasm över de vågor av migranter som rullar in över landets kuster. Sällan har väl dess hjälpande och omhändertagande maktapparat fått så säkra och lönande uppgifter. Här kommer folk som garanterat och långsiktigt kommer att vara trogna kunder hos välfärdsindustrin. Man förstår också hur angeläget det är för detta maktsystem att genast brännmärka den som rasistfascistnazist som har dubier kring hanteringen och därmed hotar att neka systemet den lysande framtid som nu tycks öppna sig.