Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

Benedict Anderson, som dog i fjol, var egentligen specialist på Sydostasien. Han har skrivit ett femtontal böcker om länderna i Sydostasien men det blev hans bok om nationalismen, Imagined Communities (1983), som gjorde honom vida känd.

Enligt Anderson är nationen en föreställd gemenskap. Det är en numera välkänd och beryktad formulering som tyvärr blivit missförstådd och missbrukad som få i den politiska debatten. Anderson  själv skriver i förordet till andra upplagan att ”banalitetens vampyrer har nu sugit nästan allt blod ur de två titelorden” och konstaterar att det så länge förutspådda slutet på nationalismens era ännu på länge inte är i sikte, samt att nationalismen utgör det mest legitima värdet i vår tids politiska liv.

Anderson hade sina rötter i den engelska akademiska marxismen och hans arbetsmetod är historiematerialistisk. Men han fördömer inte nationalismen så som exempelvis  marxisten Tom Nairn, och han kritiserar Ernest Gellners påstående att ”nationalismen… uppfinner nationer där de inte finns”. Han betonar att nationalism och nationalitet snarare hör till samma kategori som ”frändskap” och ”religion” än till ”liberalism” eller ”fascism”.  ”Antagligen är jag den ende som inte tycker att nationalismen är något fult”, säger han, och tycker att Gellners formulering leder tanken till något slags ”påhittande” eller ”fabrikation” snarare än ”föreställande” och ”skapande” och att Gellner tycks mena att det i motsats till nationer skulle finnas andra, ”verkliga” gemenskaper.

Så är det inte:  I verkligheten är alla gemenskaper större än primitiva byar med direkta personliga kontakter (och kanske även dessa) föreställda.[1]

Anderson menar att den viktigaste föreställda gemenskapen som föregick nationalstaten var kristendomen, med latinet som en förenande länk. Det är med kristendomens avtynande som en dominerande andlig kraft som nationalismen vuxit fram, snarare som en emotionell bindning än som konstruerad politisk ideologi. Och även om nationalstaten betraktas av många som en modern företeelse med början i Upplysningen och den franska revolutionen, är nationerna själva urgamla, säger Anderson.

Benedict Andersons egentliga forskning gäller nationalstatens uppkomst och hans originella bidrag är dels upptäckten av en föregångare till den postkoloniala nationalismen bland den kreolska befolkningen i Latinamerika redan på 1700-talet, dels teorin om läskunnighetens och den tryckta skriftens, bokens, stora betydelse för utveckling av nationalstaten. Slutet av femtonhundratalet betraktas ofta som början på kapitalismens era. Det var den kapitalistiska ekonomin och Luthers reformation som drog nytta av den nya boktryckarkonsten, och det var vad Andersson kallar print capitalism som han menar var den viktigaste förutsättningen för skapandet av nationalspråk och nationalstater.

Idén om tryckkapitalismens, kommunikationens betydelse för bildande av nya nationalstater utvecklar han i Long-Distance Nationalism. World Capitalism and the Rise of Identity Politics (1992) till att gälla även den moderna världen, då de nya kommunikationsmedlen ger upphov till en ”e-mail nationalism”.

Benedict Andersson är i dag en av de mest kända nationalismforskare och hans bok har haft stort inflytande, men för flertalet av hans forskarkolleger framstår hans teori som en av många och knappast den mest betydelsefulla förklaring till nationalstatens uppkomst.

I fjol dog också James G. Kellas, professor i statsvetenskap vid universitetet i Glasgow. Kellas verkade hela sitt liv vid ett och samma lärosäte och har skrivit få böcker men han har lämnat viktiga bidrag till studiet av nationalismen.

Hans The Politics of Nationalism and Ethnicity är en utmärkt summering av forskningen och teorier om nationalismen. Kellas sammanfattar sin undersökning i en egen integrerad teori där han betonar etnocentrismens och nationalismens starka emotionella styrka. Teoretiker som inte tar med den här känslomässiga sidan av nationalismen måste komma med en annan förklaring till att etnicitet och nationalism tar över andra lojaliteter, menar han. Han tillstår att Benedict Anderson har ett originellt perspektiv på hur nationalismen utvecklades, men hans teori tål inte en konfrontation med empirin och är inte giltig för alla samhällen.

Kellas sista bok, Nationalistic Politics in Europe är en empirisk studie, en stort upplagd genomgång av aktuella författningar och valresultat i europeiska stater. Där konstaterar han att demokratin är i dag fast etablerad i Europa, men att fler och fler européer röstar på nationalistiska, invandringskritiska och EU-fientliga partier. Nationalismen är alltså fortfarande den starkaste politiska kraften och även om samarbetet inom EU kommer att fortsätta och kanske utökas så är det den demokratiska nationalstaten som är den mest funktionella, livskraftiga och naturliga politiska enheten.

Trots alla spådomar om nationalismens död efter 1945 och trots bildandet av EU är det alltså nationalismen som är den ledande politiska ideologin i vår värld. Fleretniska konglomerat som Sovjet och Jugoslavien har splittrats och försvunnit och ersatts av nationalstater och antalet stater i Europa har efter 1945 ökat från 32 till 45. Och som vi vet finns det bara i Europa ytterligare ett antal regioner, enligt den amerikanske politologen Walker Connor som präglat begreppet etnonationalism, ett tjugotal, under etnisk mobilisering med krav på självbestämmande och med nationsbildning som mål.

Kritikerna av Benedict Anderson menar att hans teori inte är allmängiltig, att vare sig de sociala förändringarna eller språkutvecklingen har varit så enkelriktade som Anderson vill göra gällande. Anthony D. Smith är en ledande brittisk nationalismforskare. I Nationalism and Modernism. A critical survey of recent theories of nations and nationalism sammanfattar och analyserar han olika riktningar och positioner i forskningen om nationalism och etnicitet. Smith kritiserar Anderson på samma grunder som andra forskare, men han uppmärksammar också att Anderson skiljer på ett äldre, simultant, och ett nytt, transversalt tidsbegrepp. Det är först i den transversala, utöver den omedelbara samtiden utsträckta tidsuppfattningen som människorna ser historien som en orsakskedja där den föreställda språkgemenskapen – nationen – är både fixerad, bestående och historisk, en gemenskap som sträcker sig över generationer tillbaka i tiden.

Leo Kramár är Fil. kand. i ekonomi och statskunskap, pensionerad, företagsledare, författare till Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler, översättare från tjeckiska.

[1] Benedict Anderson, Imagined Communities (1983), sid.49 (min övers.) Citat anges med ”—“ och är tagna ur samma verk.