Patrik Engellau

Just nu känns det som om två försiktigt optimistiska känslospår trevar sig fram i nationens i övrigt uppgivna krisstämning.

Det första optimistiska känslospåret är föreställningen att ett slags mental tillnyktring är på gång, möjligen till och med i politiken, av innebörd att pk-elitens världsbild och tänkande slutgiltigt har tappat trovärdigheten. För varje dag försvinner spärrarna människor emellan att säga vad man tänker. Igår besiktigade jag bilen och det tog inte trettio sekunder innan besiktningsmannen och jag gemensamt bekymrade över en nyhet vi just hört på Ekot, nämligen att en 26-årig muslim i Bohuslän hade knivmördat sin arbetsgivare för att han ansåg att arbetsgivaren uttalat sig nedlåtande om islam.

Det andra optimistiska känslospåret är att migrantvolymerna minskat rejält sedan förra året, kanske på grund av svenska beslut om id-kontroller och gränsbevakning (men det tror jag knappt på), kanske på grund av att rutten från Turkiet är nästan stängd, kanske till följd av makedonska och östeuropeiska taggtrådshinder.

Jag tror att dessa optimistiska känslospår har saklig grund, men jag är alltför skeptisk för att sätta något hopp till dem. Det finns ingen anledning att ropa hej ty vi har ännu inte hoppat över bäcken.

Vi kan börja med volymerna. En snabbkoll på Migrationsverkets hemsida visar att 22 346 asylansökningar lämnades in under förra årets första fem månader. Per vecka 20 i år hade det kommit 12 694 stycken. Om man extrapolerar till slutet av maj i år blir det kanske 13 500 stycken.

Visserligen kan en halvering från 22 000 till 13 000 kännas som en stor sak, men en halvering på helårsbasis skulle totalt ge oss 80 000 nya ansökningar år 2016, vilket är den gamla rekordsiffran från 2014. (Mitt resonemang förutsätter att Sverige även i år, liksom förra året, får en höstpuckel i migrationsvolymerna, något som man såklart inte kan veta något om.)

Det finns därför, vad jag kan se, ingen anledning att lugnt andas ut. Krisen är över bara i en mycket speciell bemärkelse, nämligen däri att asylindustrin nu står bättre rustad att hantera en anstormning utan att migranter ska behöva övernatta utomhus under några särskilt besvärliga dygn. Jag misstänker nämligen att det ”krismedvetande” som drabbat etablissemanget handlar just om själva välfärdsindustrins produktionsproblem, inte om hotet om nationellt och kulturellt sönderfall.

Samma sak, tror jag, när det gäller den mentala tillnyktringen. Det är sant att medborgarnas tidigare förlamande rädsla över att bli utpekade som rasistfascister håller på att släppa. Men det betyder inte att politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet genomgått någon motsvarande ideologisk upplysning. Makten slutar inte lätt att värna om det tänkande varpå hela dess verksamhet vilar.

Två pytteexempel som illustrerar hur makten rullar på i de etablerade fårorna utan minsta känsla av ett det är dags att göra en paus för att öppna ögonen och reflektera:

Utbildningsminister Gustav Fridolin jublar över ett nytt lagförslag enligt vilket migrantbarn ska kunna kvoteras in i friskolorna. ”Det känns väldigt bra”, säger ministern. (Att även Friskolornas Riksförbund tycks jubla över detta överstiger mitt förstånd. Antingen är mitt förstånd alltför klent eller också är riksförbundet så hunsat och dompterat av ett överdrivet överhetstänkande att det inte ens har vett att försvara sina intressen.)

Det andra exemplet är ett nyligen presenterat betänkande från Barnrättighetsutredningen SOU 2016:19 om att FNs barnkonvention ska bli svensk lag. Där framgår till exempel att vid beslut om ensamkommande flyktingbarns bästa så ska barnets bästa inte definieras, som hittills, av myndigheterna ensamma, utan först efter hänsynstagande till barnets uttryckliga önskemål samt att, om myndigheterna beslutar något annat än vad barnet önskar, så ska detta beslut särskilt motiveras och dokumenteras.

Småsaker, javisst, men tydliga exempel på maktapparatens långsamma, obändiga, oförtröttliga och instinktsstyrda framåtskridande. Här talar vi om ett slags geologiska rörelser som inte i det minsta låter sig påverkas av eventuellt förgängliga opinioners lätta bris.

Jag har sagt det förut, men jag kan säga det igen. Jag kan inte annat än jämföra dagens välfärdsindustriella komplex med det karolinska militärindustriella komplexet för tvåhundra år sedan. Det gick inte att få stopp på den karolinska armén hur mycket den än utarmade Sverige. Den fortsatte att kriga så länge det fanns en daler kvar att klämma ur det arbetande folket och när den sista styvern var förbrukad förintades armén och kastades nationen ut i armod och elände.