Patrik Engellau

Mot min vilja har jag genom enkla sömmerskeresonemang kommit fram till att sådana som Thomas Piketty, som räknat ut att de rika blir allt rikare med tiden, nog har fog för sina förmodanden.

Min frus mormors morfar Johan Wilhelm Smitt – i familjekretsen ömsint kallad ”gubben Smitt” – var Sveriges rikaste man (Lazarus, Svenska millionärer, tionde samlingen, Varias Boktryckeri, Stockholm, 1905). Man får 17 600 träffar på honom på Google, så han är fortfarande något av en kändis.

Vid nitton års ålder, år 1840, reste han till Sydamerika med briggen Oscar som superkarg, vilket normalt betyder representant för lastens ägare, men i det här fallet närmast motsvarade intendent. En befälskollega var styrman André Oscar Wallenberg, sedermera Enskilda Bankens grundare, där Smitt skulle stå för en tiondel av startkapitalet.

I Argentina gjorde Smitt alltmer lysande affärer, delvis genom riskfyllda fartygstransporter genom blockader som hela tiden sattes upp på grund av de ständigt pågående krigen mellan de olika regionerna. I mitten av 1850-talet återvände han till Stockholm och gjorde investeringar. Han köpte halva Kungsholmen och satsade i en massa företag. Till exempel bidrog han med kapital till Nobels dynamitproduktion. Vidare hjälpte han brännvinskungen Smith att dra igång med sitt renade brännvin (Senare kom herrarna på kant och stämde varandra inför domstol, den ene för oegentligheter och den andre för förtal; brännvinskungen blev dömd till fem månaders fängelse, men köpte sig Kongl. Nåd genom en donation till Stockholms högskola på 5 miljoner kronor i dagens penningvärde.)

I Lazarus bok anges gubben Smitts bouppteckning från 1905 i detalj (”Gångkläder 200:-, Nysilfver 387:-, Obligationer 4 375 363:53 etc). Totalt var boet värt nästan 20 miljoner kronor i tidens penningvärde. På internet kan man räkna ut vad detta motsvarar i dagens penningvärde, nämligen ungefär en miljard kronor.

Jag studsade över att det var så jämförelsevis lite pengar. Man kan förstås inte utesluta metodfel, till exempel att tillgångarna undervärderades (förmögenhetsskatt stod på politikens dagordning och infördes genom skattereformen år 1910) eller att sajten historia.se räknar fel på omvandlingen till dagens penningvärde. Men jag tror inte detta är förklaringen.

Vi kan jämföra med dagens största förmögenheter. Ingvar Kamprad rapporteras ha 610 miljarder kronor, Stefan Persson 237 miljarder och Hans Rausing 103 miljarder.

Hur ska man förklara de enorma förmögenhetsskillnaderna mellan dagens rikaste svenskar och den rikaste för strax över hundra år sedan?

Jag tror det är ganska enkelt: globaliseringen. De företag som dragit ihop pengarna till dagens rikaste svenskar – IKEA, H&M respektive Tetrapak – har utvecklat vinnande koncept som opererar över hela världen. Gubben Smitt exporterade visserligen talg från Sydamerika till grosshandlare Lars Johan Hiertas ljus-, såp- och tvålfabrik vid Liljeholmen samt hudar till garvaren Jacob Westins garverier på Kungsholmen, men i huvudsak, efter hemkomsten från den västra hemisfären, var hans affärer lokala med centrum kring Kungsholmen. Han hade inte möjlighet att koncentrera sig på ett enda affärsidé i världsklass utan småpulade med ett antal mindre affärer i närområdet. Jag känner några sådana moderna, nationella kapitalister och de har väl liksom Smitt i lyckade fall samlat på sig uppemot en miljard kronor. (Stor ära till dem; det är inte många förunnat att åstadkomma ett IKEA, men de som lyckas blir som sagt internationellt och rikligt belönade.)

Sedan kan jag inte annat än känna en fläkt av nybyggaranda och romantik kring 1800-talets Stockholm, där alla näringslivets entreprenörslegendarer verkar ha känt varandra: Wallenberg med banken, Smith med brännvinet, Hierta med tvålfabriken och Aftonbladet, Nobel med dynamiten plus dussintals andra som la grunden för vårt välstånd.