Politikens huvuduppgift

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Om någon hävdar att jag är paranoid kan jag väl till dels gå med på det, men jag tycker ändå att Sverige för var dag känns allt skakigare. Det värsta är inte mord, bilbränder och bidragsbedrägerier och sådant, utan den förhärskande mentaliteten, den rådande oviljan hos etablissemanget att öppna ögonen och se verkligheten.

Jag kan ta Liberalerna som exempel, men det kunde ha varit vilket parti som helst. Liberalerna har haft riksmöte och funderar på sådant som att införa tvååriga yrkeslinjer på gymnasiet, att införa system med branschlärlingar, att bygga ut yrkeshögskolan, att ge möjligheter till permanent skyddad identitet för offer för hedersrelaterat våld.

Det är välmenande förslag som kanske inte skulle skada Sverige, men fattar inte Liberalerna att nationens grundproblem är av helt annan art? Fattar inte Liberalerna – eller något annat parti heller, för den delen – att det inte räcker med att ändra några regler och stuva om lite i statsbudgeten?

Jag tror att grundbulten är vårt samhälles föreställning om politikens huvuduppgift. Sedan ett halvt sekel har den alltmer utrerade uppfattningen varit att politiken är till för att hjälpa de svaga. Denna inställning nådde sin höjdpunkt när Sverige förklarade sig vara en humanitär stormakt med uppgift att ta hand om svaga människor snart sagt var som helst. (Den som tror att Sveriges problem i huvudsak beror på vänstern och socialismen kan betänka att det framför allt var regeringen Reinfeldt som manade svenskarna till humanitära stordåd och dåvarande utrikesminister Bildt som i utrikesdeklarationen 2013 slog fast att Sverige skulle vara en humanitär stormakt.)

Det kostar på att vara en humanitär stormakt. Någon måste betala, och det är inte de politiker som fattar de humanitära besluten om att hjälpa svaga människor som betalar, utan de medborgare som är starka i bemärkelsen att de inte är föremål för politikernas omsorger utan tvärtom bara har till uppgift att stå för fiolerna.

Dessa starka människor – vilket i det här fallet för det mesta betyder skötsamma normalsvenskar som går till jobbet och betalar skatt – har med morot och piska förmåtts att ställa upp på den här ordningen. Moroten är den moraliska tillfredsställelsen av att hjälpa de svaga och piskan är tillvitelser av olika slag – till exempel att man skulle vara osolidarisk, egoistisk, rasistisk eller fascistoid – om man inte gillar upplägget.

Men nu känns det som om denna halvsekelgamla uppfattning om vad politiken ska syssla med håller på att bryta samman. De skötsamma normalsvenskarna – de starka – går inte längre med på att nationens ledare bara tänker på de svaga. De skötsamma normalsvenskarna vill ha bra skolor till sina barn, värdiga äldrehem för sina föräldrar och lugna och trygga gator. Dessutom börjar alltfler skötsamma normalsvenskar misstänka att det inte står rätt till med svagheten hos en del av de förment svaga. Därmed tappar skampiskan sin vassa snärt.  Migrantsituationen är inte orsaken till denna vändning, men den sätter saken på sin spets.

Politiken måste ställas på sin rätta ända. Huvuduppgiften för nationens ledare ska inte vara att ta från de skötsamma normalsvenskarna för att lägga livet till rätta för de svaga. Om man premierar svaghet får man bara fler människor som definierar sig som svaga för att erhålla premierna. Huvuduppgiften för nationens ledare ska vara att lägga livet till rätta för skötsamma normalsvenskar i syfte att fler människor ska välja att bli skötsamma normalsvenskar. (En annan viktig uppgift är förstås att hjälpa svaga.)

Staten har glömt bort majoriteten i sin omsorg om alla minoriteter. Det är dags att börja tänka på majoriteten.

I sista hand är det en fråga om människosyn, inte om hur människan är, för det är en filosofisk fråga som vi inte vet något om, utan om hur människan i Sverige bör bete sig och vara, vilket är en praktisk fråga. Människan i Sverige bör bete sig och vara som en skötsam normalsvensk. Staten måste använda sina piskor och morötter till att verka för detta mål.

Vad jag fattar innebär det bland annat att ambitionen att Sverige ska vara mångkulturellt bör överges.

Kan du fatta vilken kraft det skulle bli i nationen om alla enades om att folk bör bete sig och vara som en skötsam normalsvensk? Det var så vi en gång blev bäst i världen.