När jag läste Patrik Engellaus krönika den 15 april ”Dags att pröva demokratin” hoppade jag till. Precis så är det, vi vanliga medborgare har ingen kontakt med ”våra folkvalda”, i vart fall inte särskilt ofta vad jag förstår.

Hur ska de kunna företräda oss i riksdagen om vi inte ger oss tillkänna på ett bättre sätt och framför våra åsikter? En gång vart fjärde år får vi chansen, men de flesta av oss går till vallokalen och röstar på det parti vi alltid röstat på. (Här ser vi förstås en vi förändring de senaste valen. Väljarna har blivit mer ”otrogna”.) Men det som våra folkvalda lovade att genomföra eller driva, hur blir det med uppföljningen? Vilket ansvar utkrävs för brutna löften?

Det har kanske fungerat någorlunda genom åren med en passiv befolkning, men en ny situation står för Sveriges dörr, som så många på denna sajt och i andra fora allt oftare påtalar.

Vart är vi på väg? Vi känner inte igen oss. Vad händer? Många med mig känner att det planerande, hänsynstagande och framsynta Sverige vi byggt – och som varit ett föredöme för andra länder – nu håller på att gå om intet.

För att återknyta till PEs krönika den 15 april där han uppmanar oss att kontakta våra folkvalda och framföra våra synpunkter på politiken idag har jag för egen del som skåning börjat framföra mina synpunkter till skånska riksdagsledamöter (inom alliansen, för min del).

Dock tror jag inte de skulle ha särskilt stort intresse av att höra vad en nyligen pensionerad gymnasielärare på skånska landsbygden skulle kunna ha för uppfattningar om den förda politiken.

Nej, istället gör jag så här: eftersom jag är pensionär och intresserad av samhällsfrågor ägnar jag lite tid varje dag till att leta på internet efter vad kloka människor*) skrivit. Sedan ”kärleksbombar” jag (ok, bombar bara, men jag vill att de ska lyssna) de skånska riksdagsledamöterna med e-mail (alltid med samma rubrik ORO), alltid med en liten kommentar, men framför allt med länk till inlägget jag vill att politikerna ska uppmärksamma.

För övrigt anser jag att riksdagsledamöternas antal borde reduceras med 50 procent.

*) Exempelvis D Eberhard, A Teodoresco, A Dalhberg, S Hedlund, P Engellau, K Thelin, A Cwejman, PM Nilsson, E Edfors, T Lifvendahl, W Andersson, M Omar, I Sadé, M Birro och många fler.

Hans Lannerheim,  f d gymnasielärare på Hässleholm Tekniska Skola. Tidigare värnpliktig furir i svenska armén. Efter högskolestudier anställd som inköpare och produktionsplanerare för ett större internationellt företag i Lund. Därefter egen företagare i omkring 15 år.