Om Den Goda Alliansen

Krister

Krister Thelin

Min tilltro till Alliansens förmåga att bedriva en meningsfull opposition finns kvar, men den utsätts för svåra prov. I min värld är en oppositions främsta uppgift att sträva efter att erövra regeringsmakten. Så förefaller det dock icke vara för Alliansens del. Det beramade så kallade “avtalet” från december 2014 som syftade till att utestänga SD från parlamentariskt inflytande dog i höstas, men mentalt lever det kvar.

Senare samma höst kunde SD notera hur såväl Alliansen som regeringen, under trycket av en verklighet som inte längre gick att tänka bort, svängde i migrationspolitiken i den riktning som SD sedan länge stakat ut. Det onämnbara,  såsom “volymer”  och begränsningar, kunde helt plötsligt sägas klart ut utan att åtföljas av sedvanliga tillmälen som “inhumanitet” eller “rasism”. De öppna hjärtanas inneslutande hallelujastämning var plötsligt som bortblåst. Det miljöparti som sedan 2011, då M-ledaren och Alliansen lät sig surras vid dess mast, i praktiken dikterat landets migrationspolitik hade blott att gråtande biträda omsvängningen; regeringsmakten och statsrådstaburetterna fick gå före principerna och det högstämda talet om det Gränslösa Goda. Vad Miljöpartiets gräsrötter anser får vi veta i samband med kongressen i maj. Den terapeutiska telefonkonferens som nyligen anordnades klarade sig dock partiledningen helskinnad igenom.

I dagarna har Alliansen begått en artikel på DN Debatt. Den var tunn i substans och vacklande i valet av verb: den förutskickade att Alliansen ömsom “bör” ömsom “ska” gå till val gemensamt 2018. Den var som ett rop: “Hallå, vi finns! Se oss! Minns oss!”

För oss ännu troende var detta livstecken dock till ringa tröst. Artikeln bestyrkte vad som länge stått klart. Alliansen varken vill eller vågar ta strid om regeringsmakten före 2018: De inre själsletande processerna är inte över, nya partiledare ännu ovana och tanken på ett extraval skrämmer alltjämt (bortsett från att tiden nu rimligen passerats med tanke på den fasta mandatperioden). Taktiken verkar vara att fortsätta skallet (“bjäbbet” skulle en del säga) på regeringen och utmåla den som i allom fördärvelig – i två och ett halvt år till. Att kritiken klingar allt ihåligare i ljuset av oviljan att själv ta över tycks inte besvära. Men väljarna noterar.

SD sitter still i båten, bortsett från en och annan utslängd krok, i hopp om att borgerliga väljare skall nappa. Opinionsundersökningarna spretar; i en del går SD ner, i en del upp. I det förra fallet utbryter jubel från de rättrogna, i det senare tystnad. Den omlagda migrationspolitiken anges som förklaring. Men det är ännu oklart huruvida förklaringen till opinionssvajet är talet om att “originalet”, det vill säga SD, är bättre än “kopiorna” eller om det är återströmning från S och M som gäller.  Sant är dock att SD inte kommer att försvinna. Tendensen mot i stort tre jämnstora block i svensk politik framöver förefaller klar: Rödgröna, Alliansen och SD. Som det är nu, blir det sannolikt också 2018.  Var finns Alliansens beredskap att hantera denna nya verklighet? I debattartikeln fanns intet härom.

En annan sak som borde bekymra Alliansen är den kanonad av KU-anmälningar som avlossats mot statsministern och andra statsråd. Anmälningarna mognar nu fram och kommer med stor sannolikhet att, med SDs utslagsröst i KU, leda till att RD bifaller kritiken i maj/juni. En KU-kritik av statsministern/regeringen behöver inte automatiskt leda till misstroendeförklaring. Men hur skall Alliansen förhålla sig till ett av SD (ånyo) lagt yrkande om misstroende? “Kritik, ja tack, men misstroendeförklaring, hu, nej!”  Förklaringsbördan ligger tung på Alliansen varför en av RD kritiserad statsminister inte också skall fällas. Klarar Alliansen att  med bibehållen trovärdighet trampa vatten i två och ett halvt år till?  Eller kommer förtroendet att ytterligare eroderas?

Om tiden till nästa ordinarie ändå kunde användas till att växla upp till Alliansen 2.0, det vill säga ett parti med fyra delar likt det stora tält S redan är. Några tecken på det syns dock inte. Kanske är det då bättre att “Alliansen faller än att oppositionen förfaller” – för att parafrasera dåvarande statsministern Ekmans reflektion över regeringsmakten. Som sagt, vi troende Alliansanhängare förefaller inte  ha mycket att hoppas på. Det är långfredag i svensk borgerlig politik.