Patrik Engellau

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

Om jag däremot profeterar att jorden är på väg att fördärvas för att människorna använder fossila bränslen anses jag seriös. Jag kan till och med få komma på TV och delge hela svenska folket min oro.

Vissa förkunnelser om fördärv och undergång är alltså socialt accepterade, medan andra är illa tålda. En del spådomar anses till och med så avskyvärda att väluppfostrade människor med vämjelse bör ta avstånd från spåmannen, till exempel om han kommer med något om att invandringen skulle kunna få skadliga effekter på Sverige.

Hur kan det vara så olika? Hur kan folk veta vilka profetior de ska förfäras över och vilka de ska hylla?

Svaret på den frågan kan man få i Gamla Testamentet, närmare bestämt i boken om profeten Amos. Amos var en herde som Herren valde till sitt språkrör vid den tiden när Jerobeam regerade i Israel eller mer exakt ”två år före jordbävningen” (bara så du vet precis när).

Amos förklarar för Israels folk att Herren är jättesur på dem.

Brott på brott har Israel hopat,
jag vill inte dröja med domen.
De säljer den oskyldige för pengar
och den fattige för ett par skor.
De trampar ner de svaga
och skuffar undan de hjälplösa.
Far och son går till samma kvinna.
Så vanärar de mitt heliga namn.

Det är framför allt makthavarna som väcker Herrens vrede.

Ve de säkra på Sion,
de trygga på Samarias berg,
gräddan av det främsta folket,
dessa som israeliterna tyr sig till!

Ty jag vet att era brott är många
och era synder otaliga,
ni som förtrycker oskyldiga och tar mutor
och hindrar de fattiga att få sin rätt.

De förstår inte att göra det som är rätt,
säger Herren,
dessa som hopar våld och rov i sina borgar.

Härskarna ska därför få sitt straff.

En fiende skall genomkorsa landet,
era fästen skall falla,
era borgar plundras.

Sådant tal uppskattades inte av makten. Översteprästen Amasja tjallade för kung Jerobeam.

Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Han säger: ”Jerobeam skall dö för svärd”.

Sedan säger Amasja till Amos att han kan försvinna till Juda och sia bäst han vill, men här hemma ska han hålla tyst.

Man förstår att det handlar om makten i samhället. Profetior som makten gillar uppmuntras, medan spådomar som makten ogillar klubbas ned eller tigs ihjäl. Klagomål på skolan är en örfil på makten i Sverige, för det är makten som äger och driver skolan. Men om folket kör bil och hotar planetens framtid är det inte maktens fel utan snarare tvärtom; makten måste få mer makt för att administrera hotet.

Till tröst för dem som klagar på skolan och invandringens eventuellt skadliga effekter kan jag avslöja att Amos inte alls brydde sig om översteprästens ord, utan fortsatte att brännmärka dem som ville förringa och avfärda hans förkunnelse och övertyga folket om att det var i goda händer och inget ont kunde drabba.

Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd,
dessa som säger:
”Olyckan drabbar aldrig oss,
den når oss inte”.

Det där tål att tänka på. Herren avser att svärddöda dem som vill invagga oss i säkerhet.