De vanligaste skälen till att elever behöver specialpedagogiskt stöd är enligt Bengt Persson, professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås, att de har ”socioemotionella problem”. Bakom den benämningen döljer sig ordningsstörningar, bristande anpassning och sociala problem.

I Vår Skola, en högstadieskola med 400 elever och en klar problematik med ordningsstörningar, där jag jobbat som lärare, finns ett antal specialpedagoger. Trots dessa pedagogers existens fortsätter skadegörelse, bränder, utpressning och trakasserier till skada för såväl studie- som arbetsmiljö.

Varför fungerar då inte specialpedagogiken? Sedan början av 1800-talet har specialpedagogiken använt den ”kompensatoriska” metoden. Metoden är ursprungligen en del av disciplineringen men har, kanske särskilt på senare år, utvecklats vidare för sig medan disciplineringen i övrigt fört en tynande tillvaro i skolan.

Först måste specialpedagogen göra ett urval av elever, eller ställa en diagnos, och sedan konstruera den särskilda utbildningen. Med hjälp av extra resurser skapas en tillrättalagd utbildning som ska stärka elevens svaga sidor. Målet med den kompensatoriska metoden är att eleven ska lyftas till den nivå där andra barn befinner sig inom ett visst område, eller om man så vill, till ett slags slags normerad normalelev.

Kritik mot denna lösning är mångfacetterad. Att ställa en diagnos är enligt Peder Haug, filosofie doktor och professor i pedagogik,  vetenskapligt mycket problematiskt. Haug betonar att diagnoserna ofta är både osäkra och starkt präglade av de rådande kulturella värderingarna.

Under de 200 år som metoden använts har olika benämningar använts på urvalet av elever.  Av Ingrid Tinglevs artikel framgår exempelvis att i början av 1900-talet sattes så kallade begåvningssvaga elever i hjälpklasser. Intelligenstest och medicinska test användes. I 1955 års läroplan radas flera olika särskiljande lösningar upp, bland annat ”observationsklasser för elever med socioemotionella störningar”.

Peder Haug påpekar att diagnoserna, eller urvalet, inrymmer en större social konstruktion än vad vi vanligen har klart för oss (Pedagogiskt dilemma: Specialundervisning, sid. 38). Enkelt uttryckt innebär det att diagnoserna innehåller moment av “hittepå”. Haug går så långt som att hävda att den kompensatoriska metoden är orealistisk eftersom det ofta är omöjligt att kompensera för barns svårigheter.

Därutöver är den kompensatoriska metoden stigmatiserande eftersom eleven blir särbehandlad.  När specialundervisningen ges utanför klassrummet och borta från klasskamraterna verkar den således segregerande.

Det kan föreligga en inbyggd spänning eller konflikt mellan ordinarie lärare och specialpedagog. Ordinarie lärare kan uppleva att specialpedagogens undervisning tillmäts högre status och att denne därför har mer makt än den ordinarie läraren. Om exempelvis specialpedagogens lektion krockar med en ordinarie lektion så får specialpedagogen företräde.

Jag har personligen upplevt att specialpedagogers ord väger tyngre än ordinarie lärares. En stökig elev som hade varit på en annan skola en tid i disciplinerande syfte återkom till Vår Skola. Jag tillfrågades av rektor om jag godtog att eleven placerades i en av mina undervisningsgrupper. Eftersom den gruppen redan inrymde fyra uppfostringselement och var överfull, svarade jag nekande. Det togs inte väl emot. Efter någon vecka kom specialpedagogen personligen till mig och berättade att rektor, elevhälsa och han själv enats om att eleven trots mina protester skulle börja i den aktuella gruppen. Jag uttryckte min besvikelse över beslutet och kände mig rejält överkörd. Som tur var dök eleven aldrig upp.

Specialundervisning, som alltså verkar stigmatiserande och segregerande, kan även befästa ett redan upplevt utanförskap. Ett exempel är den åttondeklassare som valde utanförskapets gemenskap framför de etablerades. Denne unge man går nästan inte på några lektioner alls och har ständig kontakt med en specialpedagog. Specialpedagogen går han till, de har en utvecklad relation. I detta fall är det enkelt att se att specialpedagogen befäster hans gemenskap i utanförskapet. Specialpedagogiken verkar segregerande och pojken vill tillhöra de utsattas gemenskap.

Något som exempelvis Peder Haug förespråkar är inkluderande, till skillnad från kompensatorisk, specialundervisning. Undervisningen sker då tillsammans med klasskamraterna och innebär ömsesidig anpassning. Thomas Skrtic påpekar emellertid att byråkrati med standardiserade processer, exempelvis ett system av specialundervisning, kan vara ett hinder för inkludering. Byråkratin begränsar lärarnas och ledningens handlingsutrymme. Busungarna sabbar lektionen för att byråkratin hindrar alla vettiga sätt att hantera dem.

Gunilla Thorslund är jurist och sociolog. I syfte att bidra till minskad byråkrati och ökad handlingsfrihet i samhället tydliggör hon oönskade effekter av offentligrättslig lagstiftning.